Skakigt
Fem månaders sjukskrivning lämnar sina spår. När jag skulle till skolan igår för första gången så gick det bara inte. Kändes som att hela kroppen ville vända sig utochin och gömma sig. Så efter en bra stunds illamående, ångest hej, så bestämde jag mig för att läsa hemma. Gick sådär.
På kvällen kom jag dock iväg på min efterlängtade träning tack vare barnens pappa som ställde upp och hämtade dem på dagis. Och herrrrrrrrregud vad jag behövde det! Jag älskar verkligen BodyBalance... Som en smekning för själen kan man säga :)
Och i morse nya tag. Nu sitter jag på skolan! Utan problem. Lugn och fin. Har inte fått mycket gjort men jag tog mig iaf hit. En sak i taget. Imorgon ska jag ta ett steg till.
Off she goes - and comes home.
15 april 2011 öppnades den där lådan som legat och pyrt allt för länge. Explosionen blev kraftig och efterlämnade askor och svart sot överallt. Ingen miljö man varken vill eller bör vistas i särskilt länge. Särskilt inte sunt för de små. Tiden efteråt så lades fokus på skadesanering. Hos alla parter. Och på flytten förstås. Flytten in till centrala Östersund.
Under alla prövningar under 2010 och 2011 har jag ändå varit trygg med mig själv. Jag vet vad jag klarar och att jag är stark. Det blir så när man fått prova vingarna några gånger. Och det betyder att jag kan flyga. Helt själv! Jag har inte varit stark på alla plan, men det som räknas är att jag varit stark som förälder och aldrig tvivlat på min förmåga att sätta ena foten framför den andra. Sedan räknas det faktiskt att tillåta sig vara svag ibland också. Det är nog den främsta lärdomen sista året. Att jag får vara svag ibland. Det är liksom helt okej!
Lägenheten inne i stan var ljus och rymlig för att vara en tvåa i ett rätt skabbigt hus. Där trivdes vi bra! Vi saknade Lugnvikslugnet och alla gröna ytor, men kom samtidigt riktigt nära badhusparken och vi fick en riktigt härlig sommar på adress Biblioteksgatan.
Under alla prövningar under 2010 och 2011 har jag ändå varit trygg med mig själv. Jag vet vad jag klarar och att jag är stark. Det blir så när man fått prova vingarna några gånger. Och det betyder att jag kan flyga. Helt själv! Jag har inte varit stark på alla plan, men det som räknas är att jag varit stark som förälder och aldrig tvivlat på min förmåga att sätta ena foten framför den andra. Sedan räknas det faktiskt att tillåta sig vara svag ibland också. Det är nog den främsta lärdomen sista året. Att jag får vara svag ibland. Det är liksom helt okej!
Lägenheten inne i stan var ljus och rymlig för att vara en tvåa i ett rätt skabbigt hus. Där trivdes vi bra! Vi saknade Lugnvikslugnet och alla gröna ytor, men kom samtidigt riktigt nära badhusparken och vi fick en riktigt härlig sommar på adress Biblioteksgatan.
Sen kom chansen! En trea på markplan i Lugnvik.. Jag tror vi dansade i dagar efter beskedet :) Nu skulle vi få komma hem! En uteplats med vitt staket, vinbärsbuske, rabarber, vita krusbär och eftermiddags-/kvälls-sol. Vintertid tre skutt från pulkabacken. Kunde-inte-bli-bättre. Nu är vi hemma :)
Första bilden på hemmaplan. Lugnvik i mitt hjärta.
