liahspladder

Idag kom vi hem från sjukhuset igen. Jag har skämtat lite lättsamt om att vi borde få klippkort dit, men nu vill jag faktiskt att vi ska slippa åka dit igen! För trots att det är skönt att bli omhändertagen av väldigt kompetenta människor, så hamnar man ju inte på sjukhus om allt är som det ska... och nu vill vi slippa mera strul...

I fredags så gick vi ju till bvc för att väga Meja. Och hon hade minskat i vikt stackaren... Det plus att hon ökat dåligt i huvudtaget senaste veckan gjorde att vi blev inlagda på avd 109, på neonatal. Och där fick vi konstaterat att jag hade för lite mjölk, och det mest troligt som en följd av mjölkstockningen och livmodersinflammationen. Att ha hög feber i nästan en vecka kräver mkt vätska och energi av kroppen.. Och mjölkproduktionen likaså, så när jag var sjuk så räckte inte reserverna till att producera tillräckligt med mat till Meja, och det i sin tur gjorde att hon åt mindre och mindre, vilket minskade produktionen ännu mera... och tillslut gick hon alltså ned i vikt...

Så Meja har spenderat helgen med att äta, äta, äta och äta. Både bröstmjölk och lite babysemp. Och så har hon sovit rätt bra, och dessutom varit otroooligt snäll. Och jag har spenderat helgen med att amma, vila, amma, pumpa ur, amma, dricka vatten, amma, pumpa ur, dricka vatten, vila, amma, amma osv.osv... Och så har vi vägt Meja. Före varje amning och efter varje amning, för att mäta hur mkt hon fått i sig.

Resultatet av detta blev att jag fick mera mjölk, Meja ökade i vikt till slut (igår sjönk vikten ännu mera, men imorse tog hon igen det med besked.) och så visade det sig att när hon är ordentligt mätt så gnäller hon inte alls, eller gapar efter mera mat... Ni som träffat henne har sett att hon sett ut som en fisk så fort hon varit vaken, ständigt gapandes efter mera mat... men helt logiskt så är ju en mätt bebis; en glad bebis! Så idag fick vi åka hem och det känns både skrämmande och skönt.

Skönt för att det förstås alltid är skönt att komma hem. Jag har saknat både Emil och Johan massor, och det har inte känts så roligt att först spendera 3 dagar på bb, sedan nästa helg på gyn, och tredje helgen på neonatal... det har blivit mkt tid borta, och jag vill att min familj ska vara hel... inte halv varenda helg...

Men det känns oxå skrämmande... För här hemma finns ingen våg... Helt plötsligt har jag ingen aning om hur mycket mat hon får i sig... Att lita på sin egen förmåga är inte lätt när det alldeles nyss visade sig att den inte räckte till... hur vet jag att den gör det nu? Jag oroar mig för att mjölken ska sina igen, och så oroar jag mig för att själva oron ska störa ut hela produktionen... Och känslan av att inte kunna mätta sitt barn är ganska hjärtskärande i huvudtaget... att inte räcka till... MEN nu hade hon ju ökat... så vi får hålla ut tills nästa vägning!

Och så sitter vi här i soffan ikväll. Meja är snäll som ett ljus och sover och äter... men när jag ammar henne så ligger hon nästintill och skriker vid bröstet... av frustration... för att det inte kommer tillräckligt med mjölk... suck!! Som tur är har jag fryst in råmjölk som jag pumpade ur första kvällen sdan vi kom hem från bb. Efter två amningstillfällen har jag fått ge henne extra bröstmjölk på flaska... känns bra att kunna mätta henne, men hur gör jag när när sista flaskan (finns 1 kvar) är slut?

Innan vi åkte hem idag hyrde jag med mig en bröstpump från bb. Desto mer jag pumpar ur, desto mer ökar produktionen, och visst har jag pumpat sedan vi kom hem... men ändå ligger hon och skriker, grymtar och frustar när hon äter, tillslut skriker hon rakt ut...

Ja... visst går det bra för oss ;) MEN viktigt att tillägga: Jag är väldigt tacksam för att vi ändå har det så bra, och att vi inte varit inlagda på grund av värre anledningar. Ingen av oss har behövt ha ont eller varit ordentligt dåliga, vi har bara behövt lite hjälp på traven, och allt har gått smidigt och bra.
Jag tänker på de som har det värre, vars liv balanserar på en skör tråd... på de som sörjer sina förlorade kära... på de som får spendera veckor eller månader liggandes och stirrandes på samma gardiner, det är så många olika öden som passerar på ett sjukhus... Det är så lätt att vi glömmer bort att vi har det bra... och jag är så tacksam för det.