Dunk - dunk - dunk...
En gammal bekant värld har öppnat sig. Att jobba. Egentligen skulle jag kunna vara föräldraledig tills Meja blir två, men det var ju det här med ekonomin och framtiden också... Och trots att jag verkligen inte ansträngt mig så rullar jobbdagar in på diverse förskolor. Sjöängen, Fröja och Stallet rättare sagt. Det känns ringrostigt, fast roligt. Men det känns inte roligt att vara ifrån Meja så mycket. Jag som hade det tufft med de där 15 timmarna på dagis, tyckte det var mycket nu i början, ska nu jobba bra mycket mera än så. Hur gick det till?
Tro inte att jag inte vill jobba. Jag är bara oförberedd. Överrumplad.
Tro inte att jag inte vill jobba. Jag är bara oförberedd. Överrumplad.
Pladder och barntrassel
Dear John platsade inte riktigt på pluskontot. Den var helt ok, men ganska tråkig... Vi har tre filmer till att se nu i veckan, Snabba Cash (som faktisk ingen av oss sett ännu), Grown Ups och Get him to the Greek. Får se om det istället är någon av dem som är bra. Get him to the Greek verkar skitkul, men kan också vara en overkill... Vi får se helt enkelt!
Jag spenderade gårkvällen med Johans kusin Elin. Fantastiska människa! All borde vi få ha lite Elin i oss. Eller åtminstone få ha en Elin i närheten av oss. Japp, så är det! Vi drack potpurri (eller?) och pratade till sena natten. Definitivt in på pluskontot.
Barnen har varit på dagis både igår och idag. Har gått mestadels bra. Med undantag för Mejas utbrott igår och Emils utbrott idag. Varför har jag så arga barn?! Meja är ju en bestämd donna. Iaf sedan hon fyllde ett. Innan dess så har hon kvittrat och lett ikapp med solen hela sitt första år och väldigt sällan protesterat. Varit nöjd helt enkelt. Men sedan hon fyllde ett så har hon upptäckt att hon har en vilja. Och att hon kan få sin vilja igenom i vissa fall. Framförallt så har hon lärt sig att hon älskar att GÖRA SJÄLV. Och då framförallt favoritsysselsättningen av- och påklädning, det har hon bestämt sig för att hon i alla lägen SKA göra själv. Så det uppstår förstås ilska vid blöjbyten och påklädning och avklädning om jag eller Johan råkar vara för snabba med att dra upp nya blöjan eller ta av mössan... Och jag pratar inte om en arg blick från Meja, nej nej, hon blir så arg så arg och skriker så läpparna blir blå när hon inser att hon visst inte fick gå runt med blöjan utochin och bakofram. Allt oftast kastar hon sig bakåt och slår huvudet i golvet oxå. Så arg kan man tydligen bli när man är en förnärmad 15 månaders bebis... Detta inträffade på dagis igår. Det var hennes första dag ute på gården och hon blev förstås lite trött och grinig efter ett tag med lek och runtknatande fullt påpälsad. Så fröken EL går in och hämtar lite banan eftersom Meja älskar frukt och skulle må bra av något gott att tugga på en stund. Meja blir jätteglad när hon ser bananen. Tills EL, för att Meja ska kunna hålla i bananen, drar av henne ena vanten... Ni kan ju tänka er vilket ramaskri det blev på lilla förnärmade fröken... och hon ville minsann inte alls ha någon banan efter den hemska upplevelsen ;)
Idag när jag hämtade Emil så kom fröken T och berättade att han och en annan pojke blivit oense och bråkat rätt rejält. Emil hade utdelat en spark och som tack blivit biten. UNGAR!!! Tog ett snack med Emil på dagis på en gång när jag fick höra om incidenten. Jag vet ju att sånt här inträffar barn emellan med mer eller mindre jämna mellanrum, de blir osams och ryker ihop, det hör till utvecklingen. MEN det är minst lika viktigt att vi vuxna visar med förfäran hur fel det är att ge sig på ett annat barn kroppsligen bara för att man blir arg. Att det är förbjudet att sparkas och bitas, puttas och slåss, kasta saker och whatever, det är oacceptabelt. Blir man osams med någon ska man alltid prata i första hand, och om det inte hjälper så kan man säga till en fröken. Jag tittar under alla ytterkläder om Emil har något bitmärke men ser inget. Puh, då verkar det inte varit så hemskt ändå..
I alla fall. När vi kommit hem så tittar jag en gång till för säkerhets skull efter om det blev något bitmärke. Och då ser jag klart och tydligt ett jättefult och tydligt bitmärke som är både rött och blått. Alla tänder kan urskiljas och det är väl ett under att det inte gått hål på huden. Skit. Emil berättar att han hade blivit knuffad in i en träsoffa och slagit nacken i träsoffans ryggstöd, då hade han sparkat elaka pojken i nacken för att ge igen, och då hade pojken flugit på Emil och bitit honom i sidan. Vaaa värsta kriget! Och heeelt oacceptabelt. Sparka någon i nacken, vem gör såå?! Jag frågade Emil redan på dagis hur han kunde tro att han hade rätt att sparka på sin kompis???
Och så blev jag ledsen när den andres förälder kom och fick höra samma sak som jag nyss fått veta, och så reagerar personen inte ens!! Säger bara : "jaha, men du vet ju att man inte får bitas, fast du brukar ju göra det ändå när du blir arg på brorsorna..." Och sedan var konversationen över. Iaf framför oss andra. Och jag HOPPAS att det här är en förälder som inte tycker det är skitsamma, som inte ursäktar situationen med att "du brukar ju göra så", utan en förälder som pratar vidare med sin son på hemmaplan och poängterar vikten av hur farligt det kan vara att bitas... Ledsen blir jag om det istället tas med en klackspark, om det inte pratas om det och om detta barn istället lär sig att det är ok att bitas bara man blir tillräckligt arg, precis som man kan bli hemma, så kan man bli arg och bitas på dagis, och det är ingen som protesterar, mer än barnet som blivit märkt...
Jag funderar mycket och ofta på hur det kommer bli när Emil börjar skolan. Och just nu är jag osäker på om jag vill att han ska gå här i Lugnvik. Jag ska hålla öron och ögon öppna och se hur det utvecklas närmsta året, men som det ser ut nu så är lågstadieeleverna out of control... Och jag VILL GE mina barn en BRA skolgång. Där de får vara BARN och ha roligt i skolan. Inte gå dit och kämpa för att göra sig sedda och hörda, oroa sig för att de inte får se alla Beck-filmer som de andra 7åringarna (!!!!), att någon äldre ska komma och vara tyken på rasten, att mina barn ska svära som borstbindare och vara allmänt odrägliga...
Den chans vi har till en trevlig och rolig lågstadieperiod för våra barn, är ju faktiskt att vi REDAN NU visar våra barn vad som är okej och vad som inte är okej. Att vi redan nu ger dem självförtroende, så att de inte känner behovet att dras med i grupptrycket. Att vi visar att det är roligt att vara barn!
Alla barn har rätt att vara barn, och de ska då inte berövas den rätten redan i lågstadietPUNKT
Så gick det med mitt lilla inlägg.... Ska försöka leta reda på kamerasladden sen också så jag kan lägga in lite kort från sista tiden. Ska till exempel visa ett underbart underhållande exempel på hur Johans skadeglädje blows up in his face :)
Jag spenderade gårkvällen med Johans kusin Elin. Fantastiska människa! All borde vi få ha lite Elin i oss. Eller åtminstone få ha en Elin i närheten av oss. Japp, så är det! Vi drack potpurri (eller?) och pratade till sena natten. Definitivt in på pluskontot.
Barnen har varit på dagis både igår och idag. Har gått mestadels bra. Med undantag för Mejas utbrott igår och Emils utbrott idag. Varför har jag så arga barn?! Meja är ju en bestämd donna. Iaf sedan hon fyllde ett. Innan dess så har hon kvittrat och lett ikapp med solen hela sitt första år och väldigt sällan protesterat. Varit nöjd helt enkelt. Men sedan hon fyllde ett så har hon upptäckt att hon har en vilja. Och att hon kan få sin vilja igenom i vissa fall. Framförallt så har hon lärt sig att hon älskar att GÖRA SJÄLV. Och då framförallt favoritsysselsättningen av- och påklädning, det har hon bestämt sig för att hon i alla lägen SKA göra själv. Så det uppstår förstås ilska vid blöjbyten och påklädning och avklädning om jag eller Johan råkar vara för snabba med att dra upp nya blöjan eller ta av mössan... Och jag pratar inte om en arg blick från Meja, nej nej, hon blir så arg så arg och skriker så läpparna blir blå när hon inser att hon visst inte fick gå runt med blöjan utochin och bakofram. Allt oftast kastar hon sig bakåt och slår huvudet i golvet oxå. Så arg kan man tydligen bli när man är en förnärmad 15 månaders bebis... Detta inträffade på dagis igår. Det var hennes första dag ute på gården och hon blev förstås lite trött och grinig efter ett tag med lek och runtknatande fullt påpälsad. Så fröken EL går in och hämtar lite banan eftersom Meja älskar frukt och skulle må bra av något gott att tugga på en stund. Meja blir jätteglad när hon ser bananen. Tills EL, för att Meja ska kunna hålla i bananen, drar av henne ena vanten... Ni kan ju tänka er vilket ramaskri det blev på lilla förnärmade fröken... och hon ville minsann inte alls ha någon banan efter den hemska upplevelsen ;)
Idag när jag hämtade Emil så kom fröken T och berättade att han och en annan pojke blivit oense och bråkat rätt rejält. Emil hade utdelat en spark och som tack blivit biten. UNGAR!!! Tog ett snack med Emil på dagis på en gång när jag fick höra om incidenten. Jag vet ju att sånt här inträffar barn emellan med mer eller mindre jämna mellanrum, de blir osams och ryker ihop, det hör till utvecklingen. MEN det är minst lika viktigt att vi vuxna visar med förfäran hur fel det är att ge sig på ett annat barn kroppsligen bara för att man blir arg. Att det är förbjudet att sparkas och bitas, puttas och slåss, kasta saker och whatever, det är oacceptabelt. Blir man osams med någon ska man alltid prata i första hand, och om det inte hjälper så kan man säga till en fröken. Jag tittar under alla ytterkläder om Emil har något bitmärke men ser inget. Puh, då verkar det inte varit så hemskt ändå..
I alla fall. När vi kommit hem så tittar jag en gång till för säkerhets skull efter om det blev något bitmärke. Och då ser jag klart och tydligt ett jättefult och tydligt bitmärke som är både rött och blått. Alla tänder kan urskiljas och det är väl ett under att det inte gått hål på huden. Skit. Emil berättar att han hade blivit knuffad in i en träsoffa och slagit nacken i träsoffans ryggstöd, då hade han sparkat elaka pojken i nacken för att ge igen, och då hade pojken flugit på Emil och bitit honom i sidan. Vaaa värsta kriget! Och heeelt oacceptabelt. Sparka någon i nacken, vem gör såå?! Jag frågade Emil redan på dagis hur han kunde tro att han hade rätt att sparka på sin kompis???
Och så blev jag ledsen när den andres förälder kom och fick höra samma sak som jag nyss fått veta, och så reagerar personen inte ens!! Säger bara : "jaha, men du vet ju att man inte får bitas, fast du brukar ju göra det ändå när du blir arg på brorsorna..." Och sedan var konversationen över. Iaf framför oss andra. Och jag HOPPAS att det här är en förälder som inte tycker det är skitsamma, som inte ursäktar situationen med att "du brukar ju göra så", utan en förälder som pratar vidare med sin son på hemmaplan och poängterar vikten av hur farligt det kan vara att bitas... Ledsen blir jag om det istället tas med en klackspark, om det inte pratas om det och om detta barn istället lär sig att det är ok att bitas bara man blir tillräckligt arg, precis som man kan bli hemma, så kan man bli arg och bitas på dagis, och det är ingen som protesterar, mer än barnet som blivit märkt...
Jag funderar mycket och ofta på hur det kommer bli när Emil börjar skolan. Och just nu är jag osäker på om jag vill att han ska gå här i Lugnvik. Jag ska hålla öron och ögon öppna och se hur det utvecklas närmsta året, men som det ser ut nu så är lågstadieeleverna out of control... Och jag VILL GE mina barn en BRA skolgång. Där de får vara BARN och ha roligt i skolan. Inte gå dit och kämpa för att göra sig sedda och hörda, oroa sig för att de inte får se alla Beck-filmer som de andra 7åringarna (!!!!), att någon äldre ska komma och vara tyken på rasten, att mina barn ska svära som borstbindare och vara allmänt odrägliga...
Den chans vi har till en trevlig och rolig lågstadieperiod för våra barn, är ju faktiskt att vi REDAN NU visar våra barn vad som är okej och vad som inte är okej. Att vi redan nu ger dem självförtroende, så att de inte känner behovet att dras med i grupptrycket. Att vi visar att det är roligt att vara barn!
Alla barn har rätt att vara barn, och de ska då inte berövas den rätten redan i lågstadietPUNKT
Så gick det med mitt lilla inlägg.... Ska försöka leta reda på kamerasladden sen också så jag kan lägga in lite kort från sista tiden. Ska till exempel visa ett underbart underhållande exempel på hur Johans skadeglädje blows up in his face :)
Helgen
Uppdaterar sen ikväll, om helgen, inskolning och ditten och datten. Nu ska jag käka nudlar och sen passa på att vila en stund medan Meja sover lunch. Sådeså :)
Liah 2005
Daycare?
Vad skönt det är ute idag! Solen skiner, det snöar inte och runt 5 minusgrader. Så här ska vinter vara :) Vi har varit ute en sväng och rultat runt i snön. Emil har plogat spår ute på lekplatsen med sin egen kropp och på vissa ställen så räcker snömängden upp till hans bröstkorg. Glad kille? Mm.
I morgon är Mejas första inskolningsdag på dagis. Jag har sett fram emot den, men med skräck och oro i sikte... Jag vet inte, Emil skolades in när han var 1 år och 4 dagar. Det var jättekul och lätt som en plätt på Blåbär som är så bra att man inte behöver oroa sig för fem öre. Nu när Meja ska skolas in 14 månader och 14 dagar gammal, typ, på samma avdelning med sin bror, så känns det inte alls bra. Jag vill ha henne hemma och guud vad hon känns liten... Lilla sparven!
Till saken hör att hon är en cool tjej. Hon är självständig och inte ett dugg mjäkig. Så jag behöver inte vara orolig för henne. Hon kommer klara sig fint! Men Jag Då? Ska Jag lämna ifrån mig min lilla älskling? Ska Jag inte ägna all min tid åt att hon ska må bra? Ska Jag överlåta en del av det på överlastad förskolepersonal? Nej fy, Jag skulle kunna vara hemma 1 år till!!
Samtidigt så vet jag ju att hon inte behöver gå hela dagar. Jag har inget jobb som väntar och har inte planerat att plugga förrän till hösten. Så Meja kommer inte behöva gå alls mycket på dagis, om ens 15 timmar? Tanken är att hon ska vara inskolad på dagis så det är färdigt om jag hittar ett jobb. Smidigt och bra.
Nu verkar det också som att vi får vänta med inskolningen ett par dagar då Meja har fått feber. Typiskt men lägligt. Jag tror att vi behövde någon dag extra att bli tillfreds med tanken att vår lilla Meja faktiskt inte är en hjälplös liten fågel utan en trygg och glad liten tjej.
I morgon är Mejas första inskolningsdag på dagis. Jag har sett fram emot den, men med skräck och oro i sikte... Jag vet inte, Emil skolades in när han var 1 år och 4 dagar. Det var jättekul och lätt som en plätt på Blåbär som är så bra att man inte behöver oroa sig för fem öre. Nu när Meja ska skolas in 14 månader och 14 dagar gammal, typ, på samma avdelning med sin bror, så känns det inte alls bra. Jag vill ha henne hemma och guud vad hon känns liten... Lilla sparven!
Till saken hör att hon är en cool tjej. Hon är självständig och inte ett dugg mjäkig. Så jag behöver inte vara orolig för henne. Hon kommer klara sig fint! Men Jag Då? Ska Jag lämna ifrån mig min lilla älskling? Ska Jag inte ägna all min tid åt att hon ska må bra? Ska Jag överlåta en del av det på överlastad förskolepersonal? Nej fy, Jag skulle kunna vara hemma 1 år till!!
Samtidigt så vet jag ju att hon inte behöver gå hela dagar. Jag har inget jobb som väntar och har inte planerat att plugga förrän till hösten. Så Meja kommer inte behöva gå alls mycket på dagis, om ens 15 timmar? Tanken är att hon ska vara inskolad på dagis så det är färdigt om jag hittar ett jobb. Smidigt och bra.
Nu verkar det också som att vi får vänta med inskolningen ett par dagar då Meja har fått feber. Typiskt men lägligt. Jag tror att vi behövde någon dag extra att bli tillfreds med tanken att vår lilla Meja faktiskt inte är en hjälplös liten fågel utan en trygg och glad liten tjej.
Kärlek och fred
En gammal indian sa till sitt barnbarn en dag:
-Två vargar krigar inom oss alla, den ena är rädsla och hat, den andre är kärlek och fred.
-Vilken vinner, frågade barnbarnet
Den gamle indianan svarade:
-Den vi matar.
-Två vargar krigar inom oss alla, den ena är rädsla och hat, den andre är kärlek och fred.
-Vilken vinner, frågade barnbarnet
Den gamle indianan svarade:
-Den vi matar.
En vän, Camilla, la upp dessa rader på Facebook. De formulerar mina dagliga tankar. För det går inte en dag utan att jag våndas över vilken varg jag matar. Det är faktiskt skitsvårt att se skillnad på dem ibland. Ni kanske inte tror det, men de är väldigt lika varandra, och den elake vargen är riktigt illful och brukar posera som den snälla vargen så ofta han kan...
Finns inget jag drömmer om mera, än att ge mina barn en kärleksfull och fridfull uppväxt. Att de bär med sig i sina hjärtan att kärlek och fred är det finaste som finns och att givmildhet är vackert. Nu önskar jag mina barn bra många fler egenskaper; så som självständighet, styrka och mod, men denna texten ovan säger något mer än så.
Det är skitviktigt att vi alla funderar över vad vi förmedlar till våra barn. De snappar upp allt; vad de ser på tv, hur vuxna talar med varandra, vad kompisar berättar och hur de leker med varandra. Det är än mer viktigt att vi pratar med våra barn om de intryck de får.
Det här tänker jag som sagt på dagligen. Jag är skiträdd för att mina barn kommer växa upp och bli vuxna som inte är ödmjuka, som inte tänker på andra, som prioriterar t.ex. pengar och nöjen före kärlek, som är flyktiga i hjärtat, istället för att ha en trygg och fast grund att stå på...
Oj oj oj, vad har jag gett mig in på? Ska jag vara förälder? Ska JAG uppfostra två små änglar till vuxna respektabla människor? Hujedamej....
Då ses vi på torsdag!
Då var det dags att byta fokus... 27 feb är det dop! Och jag har knappt börjat planera...
Haha, i torsdags försov jag mig så jag inte hann till kyrkis. Träffade Helen på stan och fikade en sväng. Hade tänkt handla innan, men hann inte riktigt med det, hela dagen blev helt enkelt väldigt omvänd... Efter fikat ilade jag till dagis och hämtade Emil med kompis som jag lovat skulle få följa med hem. Tar bussen till stan med barnvagn + 2 fyraåringar. Går ganska bra men blir lite svettigt när de börjar röja inne på affären. Jag roffar åt mig lite ingredienser till maskeradbakningen och skyndar snabbt till bussen så vi kommer hem någon gång.
Väl hemma går det bättre, sätter på Wii till grabbarna och ger Meja en flaska med mat hon väntat otåligt på, men när hon äter och de spelar har vi det lugnt och skönt.
Det ringer på dörren, jag förväntar mig kompisens mamma, men där står PRÄSTEN!!! Vafan... det var ju torsdag kl 16!! Vi bestämde den tiden för att Johan skulle vara ledig...
Men nu var inte Johan ledig, han bytte bort jobbet på maskeradlördagen mot den lediga torsdagen, utan en tanke på mötet med prästen.... så han var ju inte hemma... jag glömde därav bort hela grejen, och pojkarna stod och skrek i vardagsrummet medans de spelade tvspel... jag behövde pumpa de överfulla brösten och alla kläder vi specis tagit av oss låg slängda i hela hallen samt soffan... faaaaan så pinsamt!!!!
Men prästen, Gun, var väldigt ödmjuk och sa att vi fick ta det för vad det var, så hon kom in och satte sig och jag stängde av tvspelet... Så vi pratade lite och jag kom snabbt på att jag och Johan inte pratat om någonting.... inte planerat ett skvatt.. inga sånger, inga texter, inte vem som ska göra vad... herregud!! Vilket fiasko... jag fick be om ursäkt 20 gånger minst...
Den väldigt sympatiska prästen lugnade mig och sa att jag fick ringa och återkomma om hur vi ville ha det lite närmare dopet... sen satt hon kvar i nöstan 40 minuter och bara umgicks, haha. Så det gick ju bra ändå. Hon myste lite med Meja och gav henne en fin bok om traditioner och pratade lite om ditten och datten. Och när hon gått så kom tack och lov kompisens pappa och hämta honom och efter DET gjorde det ont i tuttarna vill jag lova!!! Hela denna dråpliga historian avslutas med 170 ml bröstmjölk.
Sååå, det är dags nu att börja planera, så jag kan ringa den stackars prästen och berätta hur vi tänkt oss det hela... Så nu har jag och Johan bestämt möte imån kväll efter han tränat, för nu ska vi banne mig göra detta tillsammans :)
Haha, i torsdags försov jag mig så jag inte hann till kyrkis. Träffade Helen på stan och fikade en sväng. Hade tänkt handla innan, men hann inte riktigt med det, hela dagen blev helt enkelt väldigt omvänd... Efter fikat ilade jag till dagis och hämtade Emil med kompis som jag lovat skulle få följa med hem. Tar bussen till stan med barnvagn + 2 fyraåringar. Går ganska bra men blir lite svettigt när de börjar röja inne på affären. Jag roffar åt mig lite ingredienser till maskeradbakningen och skyndar snabbt till bussen så vi kommer hem någon gång.
Väl hemma går det bättre, sätter på Wii till grabbarna och ger Meja en flaska med mat hon väntat otåligt på, men när hon äter och de spelar har vi det lugnt och skönt.
Det ringer på dörren, jag förväntar mig kompisens mamma, men där står PRÄSTEN!!! Vafan... det var ju torsdag kl 16!! Vi bestämde den tiden för att Johan skulle vara ledig...
Men nu var inte Johan ledig, han bytte bort jobbet på maskeradlördagen mot den lediga torsdagen, utan en tanke på mötet med prästen.... så han var ju inte hemma... jag glömde därav bort hela grejen, och pojkarna stod och skrek i vardagsrummet medans de spelade tvspel... jag behövde pumpa de överfulla brösten och alla kläder vi specis tagit av oss låg slängda i hela hallen samt soffan... faaaaan så pinsamt!!!!
Men prästen, Gun, var väldigt ödmjuk och sa att vi fick ta det för vad det var, så hon kom in och satte sig och jag stängde av tvspelet... Så vi pratade lite och jag kom snabbt på att jag och Johan inte pratat om någonting.... inte planerat ett skvatt.. inga sånger, inga texter, inte vem som ska göra vad... herregud!! Vilket fiasko... jag fick be om ursäkt 20 gånger minst...
Den väldigt sympatiska prästen lugnade mig och sa att jag fick ringa och återkomma om hur vi ville ha det lite närmare dopet... sen satt hon kvar i nöstan 40 minuter och bara umgicks, haha. Så det gick ju bra ändå. Hon myste lite med Meja och gav henne en fin bok om traditioner och pratade lite om ditten och datten. Och när hon gått så kom tack och lov kompisens pappa och hämta honom och efter DET gjorde det ont i tuttarna vill jag lova!!! Hela denna dråpliga historian avslutas med 170 ml bröstmjölk.
Sååå, det är dags nu att börja planera, så jag kan ringa den stackars prästen och berätta hur vi tänkt oss det hela... Så nu har jag och Johan bestämt möte imån kväll efter han tränat, för nu ska vi banne mig göra detta tillsammans :)
Maskeradplanering pågår
På lördag har vi maskerad. Emil har bjudit dagiskompisarna samt kompisar han gärna umgås med utöver de på dagis. Många barn kommer så det kommer bli jätteroligt!
Men min insiration har uteblivit hittills, jag som brukar tycka det är såå roligt att planera och ordna och dona. Denna gång så säger det dock bara *poff* i hjärnan när jag försöker känna entusiasm...
Jag tycker givetvis att det ska bli jätteroligt och jag kommer att ordna allt som vi tänk hittills, men jag önskar bara att jag hade lite inspiration för att ordna det jättefint och speciellt...
Nu ska vi ju ordna maskeraden i lokalen i bostadsföreningen och den är väl kanske inte så jättepiffig, men det finns bra med utrymme och bara barnen kan springa omkring så brukar underhållningen vara löst ;) Haha..
Jag hade satt OSA idag så nu borde jag veta hur många som kommer, så imorgon går startskottet. Här ska fixas och donas, ballonger blåsas och muffins bakas :)
Tills dess tittar jag på bilderna från kalaset vi hade förra året, kanske lite idéer infinner sig?
Men min insiration har uteblivit hittills, jag som brukar tycka det är såå roligt att planera och ordna och dona. Denna gång så säger det dock bara *poff* i hjärnan när jag försöker känna entusiasm...
Jag tycker givetvis att det ska bli jätteroligt och jag kommer att ordna allt som vi tänk hittills, men jag önskar bara att jag hade lite inspiration för att ordna det jättefint och speciellt...
Nu ska vi ju ordna maskeraden i lokalen i bostadsföreningen och den är väl kanske inte så jättepiffig, men det finns bra med utrymme och bara barnen kan springa omkring så brukar underhållningen vara löst ;) Haha..
Jag hade satt OSA idag så nu borde jag veta hur många som kommer, så imorgon går startskottet. Här ska fixas och donas, ballonger blåsas och muffins bakas :)
Tills dess tittar jag på bilderna från kalaset vi hade förra året, kanske lite idéer infinner sig?
24 jan
Herregud vad tiden går snabbt!! Nästan så jag vill hoppa av tåget en sväng, och stanna på denna perrong ett tag till, innan vi åker vidare.... Innan Emil fyller 4, medans Meja är i detta underbara stadie då hon bara myser och är go... Kan vi få låna lite extra tid? Jag kan ta lite tid från när jag ligger på ålderdomshemmet och väntar på att kliva av för gott... Hur underbart vore inte det? Att få lite extra tid med barnen när de är små <3
Två minuter i elva sitter Emil i
Två minuter i elva sitter Emil i badet. Jag försöker få Meja att somna i sin säng, går till skötväskan för att hämta nappen, hittar boken ovan och det slår mig: JÄVLAR vi har ju tid nu kl 11 på bvc!! Sliter upp emil ur badet kastar på honom kläder och medans han sväljer en lussebulle i princip hel(!!) så viker jag ihop Meja i sin overall. Ut fort som kvickt, upp med Emil på vagnen och springer till bvc. Vi är framme 8 minuter över... MarieLouise skrattar : ni har ju tid på måndag?
Julen
...är här :) Syns dock inte hemma hos oss... Julgardinerna ligger kvar i skåpen och skriker efter att hängas upp, men inte hinner jag... dessutom ska två gardinstänger hängas upp... Julkorten ligger halvfärdiga och blänger på mig för att jag inte har tid med dem... Alla juleljus som aldrig blir tända sprider ingen glädje de heller...
Men... jag orkar inte stressa mera... Lite smått trött på att inte hinna med.. och trött på att ensam tampas med alla jul-måsten... tänker jag lägga av, en vecka före jul så ger jag upp... det enda jag ska fixa nu är julklappar till barnen, och OM jag hoinner något utöver det så tänker jag vara glad för det.. men inte lipa över det jag inte hinner.
Ja ni läser rätt, jag tänker välja att vara glad och stressfri. Jag tänker skita i att det ser ut som en mörk och tråkig höstdag i vårt vardagsrum...
Julen ska handla om värme, kärlek, glädje och frid... Jag tänker fira jul med min kära familj och glädjas över lyckan att ha två fina och friska barn, det ska min jul handla om!! De små liven är inte så lite att vara glad över vill jag lova!!
Pump it?
Ett helt inlägg tillägnat bröstmjölk och tuttar, så om det anses ointressant eller kymigt, hoppa över att läsa :)
Det har ju som varit lite fram och tillbaka det här med Mejas vikt, ni vet att hon först ökade dåligt första veckorna i livet, sedan blev vi inlagda på sjukhuset för att hon hipp som happ minskade i vikt.
En läkare sa att det antagligen var för att hon var så liten, och att hon helt enkelt inte orkade äta en hel måltid, därav minskade mjölkmängden(eftersom den hela tiden anpassas efter åtgång) och till slut så fick hon i sig för lite.... Detta kändes rimligt, och på ett sätt skönt, för då var det inte på grund av att mjölken var dålig eller på grund av att jag inte producerade tillräckligt...
En annan läkare sa tvärtom, att hon ökade dåligt/minskade i vikt på grund av att jag producerat för lite mjölk, som en följd av att jag varit sjuk, kombinerat med att mjölken inte innehöll så mycket fett. Och detta kändes så klart hemskt... för då var det ju mitt fel, min kropp gjorde fel och dög inte till att mätta mitt barn... hemska tankar!
Idag känns det som att läkare nummer ett hade helt rätt. När Meja äter så somnar hon. Jag får väcka henne flera gånger för att hon ska äta färdigt. På slutet får jag ligga och pilla på henne hela tiden för att hon inte ska somna djupt, men tillslut så går det inte längre, som somnar som en stock, och hela denna procedur tar ca en timme... Men nu på slutet har jag tänkt om. Tidigare så lät jag det vara så, trodde att hon ätit färdigt... Men nu gör jag alltså annorlunda. Efter hon somnat som en stock så tar jag och pumpar ur brösten ordentligt, och visst finns det mjölk!! Och tack vare att jag pumpar, så minskar inte mängden. Sedan väcker jag henne med ett blöjbyte, sedan får hon äta det sista på flaska. Med andra ord så tror jag läkare nummer ett hade rätt, att hon inte orkade äta, vilket gjorde att mjölken minskade = hon fick inte i sig det hon behövde...
Och det här med att det tar över en timme för henne att äta... det stjäl oerhört med tid!! Och på kvällarna då hon äter oftare, så får jag inte göra annat än att amma... och jag vill ju faktisk göra annat oxå!!
Så nu har jag tänkt att jag ska prova att pumpa ur hela måltider, och ge henne hela måltider på flaska. I alla fall några måltider/dygn, som t.ex på kvällen och något på morgonen... Detta gör att jag ser hur mycket hon får i sig, samt att hon äter sig mätt, sover bättre och att jag får tid till annat än att bara amma/vagga/bära....
Tänk om detta funkar... Då kanske jag inte behöver ge henne mjölkersättning? Jag ska inte hoppas för mycket, för det kan mycket väl vara så att jag har en lightversion av bröstmjölk i tuttarna... och då behöver hon ju extra i form av ersättning för att öka som hon ska... Men om det vore så väl att hon bara behöver ersättning ibland och inte efter varje måltid, ja då blir jag en glad mamma!!!
Iaf, vid denna tid på dygnet så brukar Meja vara svår att nöja... Det ska ätas och bäras och vaggas, om och om igen, till minst kl 24, då hon kanske somnar för natten....
Men ikväll klockan sju så gav jag henne en hel måltid bröstmjölk på flaskan, och hon sover som en stock.. i sin säng! Inte i min famn.. inte på Johans bröstkorg... utan i - sin - säng...! Så nu ska vi se hur detta utvecklas...
Det har ju som varit lite fram och tillbaka det här med Mejas vikt, ni vet att hon först ökade dåligt första veckorna i livet, sedan blev vi inlagda på sjukhuset för att hon hipp som happ minskade i vikt.
En läkare sa att det antagligen var för att hon var så liten, och att hon helt enkelt inte orkade äta en hel måltid, därav minskade mjölkmängden(eftersom den hela tiden anpassas efter åtgång) och till slut så fick hon i sig för lite.... Detta kändes rimligt, och på ett sätt skönt, för då var det inte på grund av att mjölken var dålig eller på grund av att jag inte producerade tillräckligt...
En annan läkare sa tvärtom, att hon ökade dåligt/minskade i vikt på grund av att jag producerat för lite mjölk, som en följd av att jag varit sjuk, kombinerat med att mjölken inte innehöll så mycket fett. Och detta kändes så klart hemskt... för då var det ju mitt fel, min kropp gjorde fel och dög inte till att mätta mitt barn... hemska tankar!
Idag känns det som att läkare nummer ett hade helt rätt. När Meja äter så somnar hon. Jag får väcka henne flera gånger för att hon ska äta färdigt. På slutet får jag ligga och pilla på henne hela tiden för att hon inte ska somna djupt, men tillslut så går det inte längre, som somnar som en stock, och hela denna procedur tar ca en timme... Men nu på slutet har jag tänkt om. Tidigare så lät jag det vara så, trodde att hon ätit färdigt... Men nu gör jag alltså annorlunda. Efter hon somnat som en stock så tar jag och pumpar ur brösten ordentligt, och visst finns det mjölk!! Och tack vare att jag pumpar, så minskar inte mängden. Sedan väcker jag henne med ett blöjbyte, sedan får hon äta det sista på flaska. Med andra ord så tror jag läkare nummer ett hade rätt, att hon inte orkade äta, vilket gjorde att mjölken minskade = hon fick inte i sig det hon behövde...
Och det här med att det tar över en timme för henne att äta... det stjäl oerhört med tid!! Och på kvällarna då hon äter oftare, så får jag inte göra annat än att amma... och jag vill ju faktisk göra annat oxå!!
Så nu har jag tänkt att jag ska prova att pumpa ur hela måltider, och ge henne hela måltider på flaska. I alla fall några måltider/dygn, som t.ex på kvällen och något på morgonen... Detta gör att jag ser hur mycket hon får i sig, samt att hon äter sig mätt, sover bättre och att jag får tid till annat än att bara amma/vagga/bära....
Tänk om detta funkar... Då kanske jag inte behöver ge henne mjölkersättning? Jag ska inte hoppas för mycket, för det kan mycket väl vara så att jag har en lightversion av bröstmjölk i tuttarna... och då behöver hon ju extra i form av ersättning för att öka som hon ska... Men om det vore så väl att hon bara behöver ersättning ibland och inte efter varje måltid, ja då blir jag en glad mamma!!!
Iaf, vid denna tid på dygnet så brukar Meja vara svår att nöja... Det ska ätas och bäras och vaggas, om och om igen, till minst kl 24, då hon kanske somnar för natten....
Men ikväll klockan sju så gav jag henne en hel måltid bröstmjölk på flaskan, och hon sover som en stock.. i sin säng! Inte i min famn.. inte på Johans bröstkorg... utan i - sin - säng...! Så nu ska vi se hur detta utvecklas...
Emil blev gelaaaad när han fick hjälpa till och mata lillasyster häromdagen :)
Sweets for my sweets
Varenda kväll är det samma visa... ett enoooormt sötsug eller bara ät-begär bara kastar sig över mig när jag sitter i soffan. Innanför näthinnan ser jag syner av kakor, godis, snacks, juicer, frukter... you name it!! Är det läskande och söt, så vill jag ha det! Igår hade vi inget godis hemma, så jag kastade i mig två havrekakor, två kiwifrukter, två clementiner och en apelsin :O Och just nu funderar jag på vad sjutton jag ska köpa på okq8 innan kl 22 när de stänger... Lite godis och 1 L ananas/apelsin juice lutar det åt...
Och jag som vill komma i de klänningar jag köpt till jul och nyår!! Hmm... När jag var höggravid och plufsig och hade en riktigt stor mage, så trodde jag av någon outgrundlig anledning att alla kilon bara skulle trilla av mig lagom till jul... Det var ju ändå två månader jag hade på mig... Trots att jag mycket väl så här i efterhand minns de där 5 sista kilona som hängde kvar i ett år efter Emil fötts... Vad fick mig att tro att det skulle vara annorlunda denna gång? Wishful thinking som gick överstyr...
Jag provade nyårsklänningen en vecka efter förlossningen, haha, bara för skojs skull... bara det att det visade sig att det inte var så skoj ;) Underkjolen fick jag knappt över höfterna, och att få igen dragkedjan på klänningens överdel var bara att glömma... Sååå, hur jag ska lyckas med detta magiska trick innan nyår är idag en gåta... men jag har en iaf vision om att ta rediga morgonpromenader från och med nästa vecka, efter jag lämnat Emil på dagis.
Och nu... så knatar jag iväg till macken... vill ha ngt sött!!
Och jag som vill komma i de klänningar jag köpt till jul och nyår!! Hmm... När jag var höggravid och plufsig och hade en riktigt stor mage, så trodde jag av någon outgrundlig anledning att alla kilon bara skulle trilla av mig lagom till jul... Det var ju ändå två månader jag hade på mig... Trots att jag mycket väl så här i efterhand minns de där 5 sista kilona som hängde kvar i ett år efter Emil fötts... Vad fick mig att tro att det skulle vara annorlunda denna gång? Wishful thinking som gick överstyr...
Jag provade nyårsklänningen en vecka efter förlossningen, haha, bara för skojs skull... bara det att det visade sig att det inte var så skoj ;) Underkjolen fick jag knappt över höfterna, och att få igen dragkedjan på klänningens överdel var bara att glömma... Sååå, hur jag ska lyckas med detta magiska trick innan nyår är idag en gåta... men jag har en iaf vision om att ta rediga morgonpromenader från och med nästa vecka, efter jag lämnat Emil på dagis.
Och nu... så knatar jag iväg till macken... vill ha ngt sött!!
15 dagar
Nu har lilla Meja varit hos oss i 15 dagar. Och det har varit 15 härliga dagar, om än lite kantade av sjukdomar osv, men inget som tagit udden av den där känslan man kan likna vid att sväva på små rosa moln :)
Sist vi var på bvc så hade hon ökat bra i vikt. I morgon gör vi en ny vägning, och det ska bli intressant att se om vi får tummen upp eller tummen ner... Äter gör hon iaf... ofta och länge... Om hon fick bestämma skulle hon äta konstant... Förhoppningsvis så går hon över 3 kilo imorgon :)
Annars här hemma så lunkar livet så sakteliga på. Emil får vara på dagis och stormtrivs med att busa med polarna och pyssla och måla och vara ute i kylan, han är snällare än någonsin och en väldigt omtänksam storebror.
Johan jobbar igen och kom hem idag och berättade att han fått ändra sina arbetstider en aning, och tack och lov för det!
Jag själv, ja jag gör inte så mkt annat än ammar och sover. Jäntan äter ju som sagt väldigt ofta, och det tar en timme varje gång... Som tur är sover hon rätt bra på nätterna och förmiddagarna, så då får jag oxå sova :) Men allt annat här hemma, det får vänta... Med order från både läkare, barnmorska samt mor så ska jag ta det LUGNT för att bli frisk, så jag kan vila med gott samvete... och helt ärligt så känns det som att det räcker med de åtagandena jag redan har; att springa stup i kvarten på bvc för att väga Meja, samt att hämta Emil på dagis och laga middag var kväll. Men sakta sakta kommer orken tillbaka!
Snart kanske jag orkar skriva innehållsrika inlägg oxå ;)
Sist vi var på bvc så hade hon ökat bra i vikt. I morgon gör vi en ny vägning, och det ska bli intressant att se om vi får tummen upp eller tummen ner... Äter gör hon iaf... ofta och länge... Om hon fick bestämma skulle hon äta konstant... Förhoppningsvis så går hon över 3 kilo imorgon :)
Annars här hemma så lunkar livet så sakteliga på. Emil får vara på dagis och stormtrivs med att busa med polarna och pyssla och måla och vara ute i kylan, han är snällare än någonsin och en väldigt omtänksam storebror.
Johan jobbar igen och kom hem idag och berättade att han fått ändra sina arbetstider en aning, och tack och lov för det!
Jag själv, ja jag gör inte så mkt annat än ammar och sover. Jäntan äter ju som sagt väldigt ofta, och det tar en timme varje gång... Som tur är sover hon rätt bra på nätterna och förmiddagarna, så då får jag oxå sova :) Men allt annat här hemma, det får vänta... Med order från både läkare, barnmorska samt mor så ska jag ta det LUGNT för att bli frisk, så jag kan vila med gott samvete... och helt ärligt så känns det som att det räcker med de åtagandena jag redan har; att springa stup i kvarten på bvc för att väga Meja, samt att hämta Emil på dagis och laga middag var kväll. Men sakta sakta kommer orken tillbaka!
Snart kanske jag orkar skriva innehållsrika inlägg oxå ;)
Ut ur bubblan?
I morgon börjar Johan att jobba igen... redan!! Meja blir 14 dagar gammal och Johan har varit hemma sina 10 pappadagar... Jag fasar lite för hur vardagen kommer se ut framöver, men hoppas att det kommer gå bra. Det värsta är väl att Johan inte slutar jobba förrän kl 18 och det lämnar mig ensam med middagslagning, och det kan faktiskt sluta hur som helst ;)
Emil får vara heltid på dagis och vi får se om vi utnyttjar det fullt ut eller hur det blir... Nu första dagarna får han komma efter frukost och stanna till kl 16, och det är mest för att vi ska se hur det funkar, plus att jag ska få återhämta mig ordentligt efter sjukhusvistelsen. Sedan nästa vecka kanske jag hämtar honom tidigare, bara jag får till en bra rutin. Men det gäller väl att ligga i lite... snart har tiden (första månaden) gått ut, och Emil får därefter gå 5 timmar 3 dagar i veckan. Då blir det andra bullar för oorganiserade mig... jag som hade det jobbigt med att släpa mig iväg med ett barn när Emil gick 15h/vecka förut... Jo, det kommer bli intressant!
Mitt sjukhusbesök då... I torsdags skulle vi väga Meja på bvc. Jag kände mig pigg igen efter att jag haft mjölkstockning med tillhörande feberfrossa. (Jag låg i två dagar med ajaj, feber och yrsel) Jag såg fram emot friskluften, så off we went. På väg till bvc kände jag av att det ömmade i livmodern. Inte så mkt, men tillräckligt för att jag skulle reagera. Sen tänkte jag inte mera på det utan vi utförde besöket som planerat. Såg att Meja inte ökat så mkt i vikt så vi bestämde att vi skulle ta en ny vikt dagen efter.
Eftersom jag känt mig yr i två dagar (tillräckligt för att inte våga bära Meja själv..) så bad jag bvc sköterskan ta mitt blodtryck, det brukar vara lågt och jag undrade om det kanske sjunkit ännu mera. Hon gick och hämtade en sköterska som tog blodtrycket, och det var normalt; 100/65. Sedan tog hon min puls, den var inte lika normal: 102... Tog febern: 39 grader, och det gjorde mig väldigt förvånad, för jag trodde jag var feberfri!! Så jag blev skickad på läkarbesök och en snabbsänka togs, den var 160 (ska ligga under 10...) så läkaren klämde lite på mig och ringde sedan gyn som bad mig komma in. Så jag fick åka till akuten och hon i receptionen tog min puls och spärrade upp ögonen och frågade hur jag mådde... Pulsen var 140..! Sedan skickade hon mig till BB, och där tog de in mig på gyn avd. och där togs nya prover... Sänkan: 205, Pulsen: 124, Febern 39.
Jag blev inlagd med dropp. Men först var de tvungen att sätta en nål och det var liksom under förlossningen ingen lätt sak. När de skulle sätta värkstimulerande dropp under förlossningen så lyckades de inte förrän på fjärde försöket, så jag kom till gyn med fina blåmärken att visa upp ;) Iaf, de fick försöka fyra gånger på gyn oxå innan nålen satt som den skulle och droppet med antibiotika kunde börja droppa in... flera fina blåmärken :P Det roliga var bara att morgonen efter när de skulle ge mig nytt dropp, så hade kärlet brustit... så de fick ge sig på mig igen! Två sköterskor misslyckades, så de hämtade en barnmorska som brukade sätta nålar på bebisar, till och med hon gav upp efter två försök och ringde efter en narkosläkare... Han började se förtvivlad ut efter tredje försöket... sedan lyckades han äntligen... och jag såg inte vacker ut, gul, blå, grön och svart på armarna... men det var en väldigt trevlig narkosläkare så det gjorde inte så mkt... :)
Jag och Meja hade mysiga dagar på gyn... Låg i sängen hela dagarna och jag hade baljan nära mig så jag lätt kunde sköta om henne i sängen. Efter första natten var jag fortfarande svag i kroppen och yr i knoppen så det blev inte mkt annan aktivitet än att släpa mig upp för att byta kanal på tvn ;) Andra dagen var jag piggare men bad om att få stanna en natt till... jag ville veta att pulsen var under hundra och att sänkan var mera normal innan jag landade hemma och det var jag såå välkommen att göra sa de :) Sista kvällen och morgonen innan vi åkte hem så jobbade barnmorskan, som förlöste Meja, på gyn så det var jätteroligt. Jag fick en chans att prata igenom förlossningen med henne och hon tyckte det var jätteroligt att spendera lite tid med Meja eftersom det inte var så ofta som hon fick chansen att göra det med barn hon förlöst. Ja, sen fick vi åka hem and thats that.
Idag har vi varit på bvc igen, för att väga vår lilla strulfia, och det visade sig att hon inte alls ökat i vikt som hon ska. Det blev en extra läkarkoll, men läkaren tyckte hon såg väldigt pigg ut, reagerade helt normalt i alla lägen och drog slutsatsen att hon antagligen tycker det är så varmt och mysigt att ligga vid bröstet att hon helt enkelt inte ids äta ordentligt, utan hon snuttar mest och somnar innan hon fått i sig tillräckligt... Så nu har vi fått order om att vara lite elaka med henne; peta på henne när hon somnar, klä av henne och blåsa på henne så hon inte blir för bekväm, inte låta henne äta för ofta så hon blir ordentligt hungrig osv, osv... och så ska hon vägas både imorgon och på fredag. Normalt sett ska ett barn i hennes ålder öka 25 gram per dygn i snitt. Meja har inte ens ökat 20 gram på tre dygn... så nu har vi det vi gör framöver... feed the baby!!
Nu ska jag avlösa Johan lite som går och vaggar henne i vardagsrummet...
Emil får vara heltid på dagis och vi får se om vi utnyttjar det fullt ut eller hur det blir... Nu första dagarna får han komma efter frukost och stanna till kl 16, och det är mest för att vi ska se hur det funkar, plus att jag ska få återhämta mig ordentligt efter sjukhusvistelsen. Sedan nästa vecka kanske jag hämtar honom tidigare, bara jag får till en bra rutin. Men det gäller väl att ligga i lite... snart har tiden (första månaden) gått ut, och Emil får därefter gå 5 timmar 3 dagar i veckan. Då blir det andra bullar för oorganiserade mig... jag som hade det jobbigt med att släpa mig iväg med ett barn när Emil gick 15h/vecka förut... Jo, det kommer bli intressant!
Mitt sjukhusbesök då... I torsdags skulle vi väga Meja på bvc. Jag kände mig pigg igen efter att jag haft mjölkstockning med tillhörande feberfrossa. (Jag låg i två dagar med ajaj, feber och yrsel) Jag såg fram emot friskluften, så off we went. På väg till bvc kände jag av att det ömmade i livmodern. Inte så mkt, men tillräckligt för att jag skulle reagera. Sen tänkte jag inte mera på det utan vi utförde besöket som planerat. Såg att Meja inte ökat så mkt i vikt så vi bestämde att vi skulle ta en ny vikt dagen efter.
Eftersom jag känt mig yr i två dagar (tillräckligt för att inte våga bära Meja själv..) så bad jag bvc sköterskan ta mitt blodtryck, det brukar vara lågt och jag undrade om det kanske sjunkit ännu mera. Hon gick och hämtade en sköterska som tog blodtrycket, och det var normalt; 100/65. Sedan tog hon min puls, den var inte lika normal: 102... Tog febern: 39 grader, och det gjorde mig väldigt förvånad, för jag trodde jag var feberfri!! Så jag blev skickad på läkarbesök och en snabbsänka togs, den var 160 (ska ligga under 10...) så läkaren klämde lite på mig och ringde sedan gyn som bad mig komma in. Så jag fick åka till akuten och hon i receptionen tog min puls och spärrade upp ögonen och frågade hur jag mådde... Pulsen var 140..! Sedan skickade hon mig till BB, och där tog de in mig på gyn avd. och där togs nya prover... Sänkan: 205, Pulsen: 124, Febern 39.
Jag blev inlagd med dropp. Men först var de tvungen att sätta en nål och det var liksom under förlossningen ingen lätt sak. När de skulle sätta värkstimulerande dropp under förlossningen så lyckades de inte förrän på fjärde försöket, så jag kom till gyn med fina blåmärken att visa upp ;) Iaf, de fick försöka fyra gånger på gyn oxå innan nålen satt som den skulle och droppet med antibiotika kunde börja droppa in... flera fina blåmärken :P Det roliga var bara att morgonen efter när de skulle ge mig nytt dropp, så hade kärlet brustit... så de fick ge sig på mig igen! Två sköterskor misslyckades, så de hämtade en barnmorska som brukade sätta nålar på bebisar, till och med hon gav upp efter två försök och ringde efter en narkosläkare... Han började se förtvivlad ut efter tredje försöket... sedan lyckades han äntligen... och jag såg inte vacker ut, gul, blå, grön och svart på armarna... men det var en väldigt trevlig narkosläkare så det gjorde inte så mkt... :)
Jag och Meja hade mysiga dagar på gyn... Låg i sängen hela dagarna och jag hade baljan nära mig så jag lätt kunde sköta om henne i sängen. Efter första natten var jag fortfarande svag i kroppen och yr i knoppen så det blev inte mkt annan aktivitet än att släpa mig upp för att byta kanal på tvn ;) Andra dagen var jag piggare men bad om att få stanna en natt till... jag ville veta att pulsen var under hundra och att sänkan var mera normal innan jag landade hemma och det var jag såå välkommen att göra sa de :) Sista kvällen och morgonen innan vi åkte hem så jobbade barnmorskan, som förlöste Meja, på gyn så det var jätteroligt. Jag fick en chans att prata igenom förlossningen med henne och hon tyckte det var jätteroligt att spendera lite tid med Meja eftersom det inte var så ofta som hon fick chansen att göra det med barn hon förlöst. Ja, sen fick vi åka hem and thats that.
Idag har vi varit på bvc igen, för att väga vår lilla strulfia, och det visade sig att hon inte alls ökat i vikt som hon ska. Det blev en extra läkarkoll, men läkaren tyckte hon såg väldigt pigg ut, reagerade helt normalt i alla lägen och drog slutsatsen att hon antagligen tycker det är så varmt och mysigt att ligga vid bröstet att hon helt enkelt inte ids äta ordentligt, utan hon snuttar mest och somnar innan hon fått i sig tillräckligt... Så nu har vi fått order om att vara lite elaka med henne; peta på henne när hon somnar, klä av henne och blåsa på henne så hon inte blir för bekväm, inte låta henne äta för ofta så hon blir ordentligt hungrig osv, osv... och så ska hon vägas både imorgon och på fredag. Normalt sett ska ett barn i hennes ålder öka 25 gram per dygn i snitt. Meja har inte ens ökat 20 gram på tre dygn... så nu har vi det vi gör framöver... feed the baby!!
Nu ska jag avlösa Johan lite som går och vaggar henne i vardagsrummet...
Morning!
Klev ensam upp med två barn i morse, för första gången någonsin. Emil vaknade innan Meja, så jag tänkte mysa lite ensam med honom, och Johan satt vid datorn halva natten (i behov av lite egentid måntro? :P) så han fick sova lite längre.
Meja vaknade redan 15 minuter efter jag och Emil klivit upp så det blev en kort mys-stund, men välbehövlig :) I alla fall så måste jag få skryta lite om mina skills som tvåbarnsmor ;) Jag trollade fram gröt- och smörgåsfrukost med Meja på armen, samtidigt som jag konverserade med Emil, samtidigt som jag röjde undan i köket och samtidigt som jag samlade ihop en maskin med tvätt som nu står och går, precis som diskmaskinen. Och allt detta med bara ETT missöde... Jag missade att ställa kaffekannan på plats i bryggaren när jag startade den ;) Men som tur var upptäckte jag det i tid, så vi fick ihop två koppar kaffe ändå lagom tills Johan vaknade :) Yey, ,det kanske kommer funka det här ändå?? :)
Meja vaknade redan 15 minuter efter jag och Emil klivit upp så det blev en kort mys-stund, men välbehövlig :) I alla fall så måste jag få skryta lite om mina skills som tvåbarnsmor ;) Jag trollade fram gröt- och smörgåsfrukost med Meja på armen, samtidigt som jag konverserade med Emil, samtidigt som jag röjde undan i köket och samtidigt som jag samlade ihop en maskin med tvätt som nu står och går, precis som diskmaskinen. Och allt detta med bara ETT missöde... Jag missade att ställa kaffekannan på plats i bryggaren när jag startade den ;) Men som tur var upptäckte jag det i tid, så vi fick ihop två koppar kaffe ändå lagom tills Johan vaknade :) Yey, ,det kanske kommer funka det här ändå?? :)
Hur hon kom
Vaknade på morgonen 27:e okt med lite svagare värkar. Wohoo, på bf-dagen tänkte jag och packade färdigt bb-väskan. Johan lämnade Emil på dagis och drog och jobbade efter vi ätit frukost tillsammans. Sa till Johan optimistiskt att kanske kanske vi hade en bebis till kvällen ;)
Under förmiddagen blev värkarna starkare, men det fanns inte en tillstymmelse av regelbundenhet... Det var 30 min emellan.. sedan, 15, 13, 35, 20, 25, 16, 45, 23, 17, 14, 28 minuter emellan hela tiden, som det varit hela morgonen. Började bli lite irriterad över misstankarna om att det hela bara var förvärkar, alternativt pinvärkar, för de gjorde riktigt ont när de väl kom... men det fortsatte vara långt emellan och mellanrummen minskade inte... Jag satt vid datorn konstant för att klocka tiden emellan värkarna, och jag har aldrig haft såååå trist framför datorn, haha, varför uppdaterade ingen sin blogg varje kvart? Tror jag läste aftonbladet 15 gånger och uppdaterade startsidan på facebook 150 gånger.... allt i väntan på att mäta nästa värk... De onda värkar som kom varade i 1 till 1,45 minuter...
Ringde svärmor strax före kl 15 och bad henne hämta Emil på dagis... sa att jag hade onda värkar och inte kunde hämta honom eller laga middag senare åt honom, men även att det kunde stanna av när som helst...
Dagen gick och inget förändrades.. åt matlådor i brist på ork att laga mat... försökte vila ett par gånger men väcktes av att jag låg och vred mig i smärtor 20 min senare... Tog framåt middagstid 2 alvedon.
Johan kom hem efter jobbet, jag hade sagt till honom att han inte behövde åka hem innan, och hade med sig pizza till middag. Jag åt en Batman från Spader Kung och vad jag minns så åt vi middag i lugn och ro, utan massa värkar.
Kvällen spenderades på samma sätt som förmiddagen... lika oregelbundna värkar, men de gjorde förbannat ont och jag fräste ngt till Johan om att det kändes som att bli knivskuren en gång i kvarten... fortfarande övertygad om att jag hade pinvärkar... Pinvärkar är värkar som gör väldigt ont men som inte åstadkommer något... Värklösa VÄRKar alltså... Jag tog ett bad och fick en lugn stund... i 48 minuter! Sen fortsatte det på samma sätt... suck! Jag hoppades varje gång att jag skulle se någon som helst minskning, eller något som helst mönster mellan värkarna.. men det fortsatte som tidigare. Johan gick och la sig och bad mig om att få sova en timme, så han skulle orka vara vaken med mig sen. Jag väckte honom 6 timmar senare....
Hela natten fortsatte som tidigare.. Den enda förändringen var att jag började bli förbannad. Jag tog 2 alvdedon för 3:e gången och ringde förlossningen kl 04 för att höra vad de trodde... Hon som svarade bekräftade vad jag trodde, att det inte hände så mycket... och bad mig ringa igen när det var tätare mellan värkarna... Jag frågade om hon inte trodde att det kanske hände något ändå, för de gjorde ju trots allt väldigt ont och jag fick andas mig igenom de flesta värkarna, men hon sa åter igen att jag skulle försöka vila lite, ta ett bad, använd värmekudden.... Jag la på luren och började gråta.. Nu hade jag inte sovit på 20 timmar och började känna att jag inte skulle orka om de riktiga värkarna satte igång nu och jag skulle hålla på med dem i 20 timmar till!!
Värmekudden värmdes till den var kokhet, och jag nära på brände mig på stora kulan till mage, jag kände hur det stack i huden... men det var skönare än känslan av knivseggen som drogs sakta som ett kejsasnitt över min mage varje kvart... Jag minns att jag låg och jämförde känslan med minnet av värkarna med Emil, och konstaterade snabbt att det här var heeeelt andra värkar... De var intensivare men utan tyngd, jag kände inte att ngt hände, och det gjorde jag med Emil... (Då var dessutom värkarna regelbundna ett dygn innan...)
Klockan 06 väckte jag Johan, sa att han fick kliva upp för nu fan skulle jag in till förlossningen så de kunde stanna av/sätta igång mig ordentligt, och räknade nästan med att få en spruta för att sova... iaf tänkte jag hota med att avlida på fläcken om jag inte fick det ;) Ringde förlossningen igen efter 06.30, efter skiftbyte, i hopp om att få prata med en annan barnmorska än hon jag pratade med tidigare och det fick jag. Hon tyckte absolut att jag skulle komma in för att kolla läget om jag var så trött.
In på sjukhuset kl 07.30. Hade flera värkar i bilen, helt plötsligt kom de med 4 minuter emellan!! Kopplades upp för CTG-mätning, och då fick jag inte en enda värk på 30 minuter... SUCK!!!! När jag tillslut fick en värk så mättes den knappt upp av CTG-apparaten (den mäter trycket i livmodern och skriver samtidigt ut en kurva för att visa styrka/längd på värken). Jag minns att när jag låg där och mätte Emils värkar så steg de långt över 100 på kurvan... nu när jag låg där så visade kurvan inte ens 20... trots att jag fick klämma Johans hand för att smärtan gjorde att jag trodde att jag skulla gå i tusen bitar.... Nu var jag fullt och fast övertygad om att jag hade pinvärkar och höll på att bryta ihop... Jag orkade verkligen inte!!!
Barnmorskan kommer och tittar på kurvan och säger, ja här var det ju inte så mycket aktivitet... men om du vill så kan jag känna efter om det hänt något. Men finally, tänkte jag!!! Så hon tog sin hand och bad mig försöka slappna av medan hon kände försiktigt... sedan tittade hon mig rakt i ögonen, och hennes ögon tindrade så jag nästan blev bländad, och sa: lilla vän, du ska få ett barn alldeles strax :D du är helt öppen! sa hon och såg överlycklig och överraskad ut! Jag tappade andan ett par sekunder och nästa gång jag andades ut kom det en glädjetår... MEN VAH?! Jag har ju inte ens börjat än?! (Inte en tanke på att jag precis haft värkar i 24 timmar hemma...) Sedan kom verkligheten ikapp mig och jag blev rädd och började gråta :O Hur skulle det här gå nudå? Skulle lag få ett barn NU? Kommer det gå så snabbt att jag bryts i bitar? Lugnar ner mig och inser att det bara är att ta tag i det här nu... Barnmorkan upplyser mig om att jag inte behöver oroa mig, jag är ju snart klar, jag har ju redan gjort det jobbiga... och det var väldigt lugnande ord. En minut senare kommer jag på att det är för sent för ryggbedövning (EDA) så jag gråter en skvätt till ;) Barnmorskan frågar om jag kan gå och kissa, jag svarar att jag vill ha lustgas, hon klappar mig på axeln och säger kom då :) Under denna stund har förresten värkarna åter igen börjat komma tätt.
In till en förlossningssal, och jag praktiskt taget slänger mig över lustgasmasken... Klockan är nu 08.30 den 28:e oktober. Efter att ha stått en stund och djupandats i masken så ber barnmorkan mig att lägga mig på sängen så hon kan hålla koll på hjärtljuden. Sedan tar det en stund... värkarna är intensiva och kommer väldigt tätt och jag är lycklig i min lustgasmask ;) Varje berusande ögonblick får jag någon slags uppenbarelse av att allt händer i efterhand och försöker efter varje värk förklara detta för Johan som tittar lite bekymrat men roat på mig ;)
Barnmorkan vill ha igång krystvärkarna, men barnet sjunker inte ner ordentligt, så hon tar hål på hinnorna och tömmer kort efter min blåsa oxå, så inget ska stå ivägen för bebisen. Och värkarna fortsätter... och barnet ligger kvar där uppe... så efter en stund sätter hon ett dropp med värkstimulerande för att livmoderna ska sjkuta ner bebisen ordentligt. Och i princip samma minut hon gjort det så kommer krystvärkarna igång. Hejdå älskade lustgas... (hade inte tid med den lyxen längre :P)
Men när det är dags att krysta så har jag glömt hur man gör.. jag är inte beredd och jag är skärrad, så istället för att trycka på, så håller jag emot... och skriker rakt ut :O Om det hade kommit en föräldragrupp denna onsdag förmiddag, så hade de sprungit förtvivlade därifrån, för faaaan vad jag öppnade lungorna under krystvärkarna... men bara innan jag insåg att jag gjorde mig själv en otjänst... Poletten trillade ner tillslut och jag kom på att jag måste trycka ut bebisen om den ens ska komma ut... Så knip igen käften och krysta tänkte jag förbannat ;) Och förbannad blev jag, något så otroligt, när jag kände att huvudet kom... Så jag tog i för allt vad jag var värd, för nu ville jag att detta skulle vara över!!! Och ca 15 minuter efter jag fått droppet, så kom hon ut lilla TJEJEN!!!
Min första tanke när hon kom var men fy fan vad skönt!!! och min andra tanke var meeeeen va liiiiten..... Hon såg verkligen ut som en halv bebis där hon låg på sängen framför mig... tredje tanken var vilken LYCKA :)
Första stunden efter hon kommit ut var jag fortfarande lite skärrad och omtumlad... Smärtan var helt borta, men inte minnet av den... Det var precis som att jag var rädd för att slappna av, för då skulle smärtan komma tillbaka... (Jag hade ju haft ONT i 28 timmar plus att den sista kvarten var enormt OND) Men en kort stund efter hon lagts på mitt bröst så försvann alla känslor av oro, ängslan och minnena av smärta... Nu låg min lilla dotter hos mig... nu var hon här... och hon var alldeles underbar... Så liten och så perfekt...
Hela graviditeten hade känts overklig... och jag var inte beredd på förlossningen så den kändes oxå väldigt overklig... men när min dotter kom... så blev HON verklig... allt blev rätt, och nu var allt som det skulle... alla bitar föll på plats... Välkommen mitt lilla hjärtegryn <3
Under förmiddagen blev värkarna starkare, men det fanns inte en tillstymmelse av regelbundenhet... Det var 30 min emellan.. sedan, 15, 13, 35, 20, 25, 16, 45, 23, 17, 14, 28 minuter emellan hela tiden, som det varit hela morgonen. Började bli lite irriterad över misstankarna om att det hela bara var förvärkar, alternativt pinvärkar, för de gjorde riktigt ont när de väl kom... men det fortsatte vara långt emellan och mellanrummen minskade inte... Jag satt vid datorn konstant för att klocka tiden emellan värkarna, och jag har aldrig haft såååå trist framför datorn, haha, varför uppdaterade ingen sin blogg varje kvart? Tror jag läste aftonbladet 15 gånger och uppdaterade startsidan på facebook 150 gånger.... allt i väntan på att mäta nästa värk... De onda värkar som kom varade i 1 till 1,45 minuter...
Ringde svärmor strax före kl 15 och bad henne hämta Emil på dagis... sa att jag hade onda värkar och inte kunde hämta honom eller laga middag senare åt honom, men även att det kunde stanna av när som helst...
Dagen gick och inget förändrades.. åt matlådor i brist på ork att laga mat... försökte vila ett par gånger men väcktes av att jag låg och vred mig i smärtor 20 min senare... Tog framåt middagstid 2 alvedon.
Johan kom hem efter jobbet, jag hade sagt till honom att han inte behövde åka hem innan, och hade med sig pizza till middag. Jag åt en Batman från Spader Kung och vad jag minns så åt vi middag i lugn och ro, utan massa värkar.
Kvällen spenderades på samma sätt som förmiddagen... lika oregelbundna värkar, men de gjorde förbannat ont och jag fräste ngt till Johan om att det kändes som att bli knivskuren en gång i kvarten... fortfarande övertygad om att jag hade pinvärkar... Pinvärkar är värkar som gör väldigt ont men som inte åstadkommer något... Värklösa VÄRKar alltså... Jag tog ett bad och fick en lugn stund... i 48 minuter! Sen fortsatte det på samma sätt... suck! Jag hoppades varje gång att jag skulle se någon som helst minskning, eller något som helst mönster mellan värkarna.. men det fortsatte som tidigare. Johan gick och la sig och bad mig om att få sova en timme, så han skulle orka vara vaken med mig sen. Jag väckte honom 6 timmar senare....
Hela natten fortsatte som tidigare.. Den enda förändringen var att jag började bli förbannad. Jag tog 2 alvdedon för 3:e gången och ringde förlossningen kl 04 för att höra vad de trodde... Hon som svarade bekräftade vad jag trodde, att det inte hände så mycket... och bad mig ringa igen när det var tätare mellan värkarna... Jag frågade om hon inte trodde att det kanske hände något ändå, för de gjorde ju trots allt väldigt ont och jag fick andas mig igenom de flesta värkarna, men hon sa åter igen att jag skulle försöka vila lite, ta ett bad, använd värmekudden.... Jag la på luren och började gråta.. Nu hade jag inte sovit på 20 timmar och började känna att jag inte skulle orka om de riktiga värkarna satte igång nu och jag skulle hålla på med dem i 20 timmar till!!
Värmekudden värmdes till den var kokhet, och jag nära på brände mig på stora kulan till mage, jag kände hur det stack i huden... men det var skönare än känslan av knivseggen som drogs sakta som ett kejsasnitt över min mage varje kvart... Jag minns att jag låg och jämförde känslan med minnet av värkarna med Emil, och konstaterade snabbt att det här var heeeelt andra värkar... De var intensivare men utan tyngd, jag kände inte att ngt hände, och det gjorde jag med Emil... (Då var dessutom värkarna regelbundna ett dygn innan...)
Klockan 06 väckte jag Johan, sa att han fick kliva upp för nu fan skulle jag in till förlossningen så de kunde stanna av/sätta igång mig ordentligt, och räknade nästan med att få en spruta för att sova... iaf tänkte jag hota med att avlida på fläcken om jag inte fick det ;) Ringde förlossningen igen efter 06.30, efter skiftbyte, i hopp om att få prata med en annan barnmorska än hon jag pratade med tidigare och det fick jag. Hon tyckte absolut att jag skulle komma in för att kolla läget om jag var så trött.
In på sjukhuset kl 07.30. Hade flera värkar i bilen, helt plötsligt kom de med 4 minuter emellan!! Kopplades upp för CTG-mätning, och då fick jag inte en enda värk på 30 minuter... SUCK!!!! När jag tillslut fick en värk så mättes den knappt upp av CTG-apparaten (den mäter trycket i livmodern och skriver samtidigt ut en kurva för att visa styrka/längd på värken). Jag minns att när jag låg där och mätte Emils värkar så steg de långt över 100 på kurvan... nu när jag låg där så visade kurvan inte ens 20... trots att jag fick klämma Johans hand för att smärtan gjorde att jag trodde att jag skulla gå i tusen bitar.... Nu var jag fullt och fast övertygad om att jag hade pinvärkar och höll på att bryta ihop... Jag orkade verkligen inte!!!
Barnmorskan kommer och tittar på kurvan och säger, ja här var det ju inte så mycket aktivitet... men om du vill så kan jag känna efter om det hänt något. Men finally, tänkte jag!!! Så hon tog sin hand och bad mig försöka slappna av medan hon kände försiktigt... sedan tittade hon mig rakt i ögonen, och hennes ögon tindrade så jag nästan blev bländad, och sa: lilla vän, du ska få ett barn alldeles strax :D du är helt öppen! sa hon och såg överlycklig och överraskad ut! Jag tappade andan ett par sekunder och nästa gång jag andades ut kom det en glädjetår... MEN VAH?! Jag har ju inte ens börjat än?! (Inte en tanke på att jag precis haft värkar i 24 timmar hemma...) Sedan kom verkligheten ikapp mig och jag blev rädd och började gråta :O Hur skulle det här gå nudå? Skulle lag få ett barn NU? Kommer det gå så snabbt att jag bryts i bitar? Lugnar ner mig och inser att det bara är att ta tag i det här nu... Barnmorkan upplyser mig om att jag inte behöver oroa mig, jag är ju snart klar, jag har ju redan gjort det jobbiga... och det var väldigt lugnande ord. En minut senare kommer jag på att det är för sent för ryggbedövning (EDA) så jag gråter en skvätt till ;) Barnmorskan frågar om jag kan gå och kissa, jag svarar att jag vill ha lustgas, hon klappar mig på axeln och säger kom då :) Under denna stund har förresten värkarna åter igen börjat komma tätt.
In till en förlossningssal, och jag praktiskt taget slänger mig över lustgasmasken... Klockan är nu 08.30 den 28:e oktober. Efter att ha stått en stund och djupandats i masken så ber barnmorkan mig att lägga mig på sängen så hon kan hålla koll på hjärtljuden. Sedan tar det en stund... värkarna är intensiva och kommer väldigt tätt och jag är lycklig i min lustgasmask ;) Varje berusande ögonblick får jag någon slags uppenbarelse av att allt händer i efterhand och försöker efter varje värk förklara detta för Johan som tittar lite bekymrat men roat på mig ;)
Barnmorkan vill ha igång krystvärkarna, men barnet sjunker inte ner ordentligt, så hon tar hål på hinnorna och tömmer kort efter min blåsa oxå, så inget ska stå ivägen för bebisen. Och värkarna fortsätter... och barnet ligger kvar där uppe... så efter en stund sätter hon ett dropp med värkstimulerande för att livmoderna ska sjkuta ner bebisen ordentligt. Och i princip samma minut hon gjort det så kommer krystvärkarna igång. Hejdå älskade lustgas... (hade inte tid med den lyxen längre :P)
Men när det är dags att krysta så har jag glömt hur man gör.. jag är inte beredd och jag är skärrad, så istället för att trycka på, så håller jag emot... och skriker rakt ut :O Om det hade kommit en föräldragrupp denna onsdag förmiddag, så hade de sprungit förtvivlade därifrån, för faaaan vad jag öppnade lungorna under krystvärkarna... men bara innan jag insåg att jag gjorde mig själv en otjänst... Poletten trillade ner tillslut och jag kom på att jag måste trycka ut bebisen om den ens ska komma ut... Så knip igen käften och krysta tänkte jag förbannat ;) Och förbannad blev jag, något så otroligt, när jag kände att huvudet kom... Så jag tog i för allt vad jag var värd, för nu ville jag att detta skulle vara över!!! Och ca 15 minuter efter jag fått droppet, så kom hon ut lilla TJEJEN!!!
Min första tanke när hon kom var men fy fan vad skönt!!! och min andra tanke var meeeeen va liiiiten..... Hon såg verkligen ut som en halv bebis där hon låg på sängen framför mig... tredje tanken var vilken LYCKA :)
Första stunden efter hon kommit ut var jag fortfarande lite skärrad och omtumlad... Smärtan var helt borta, men inte minnet av den... Det var precis som att jag var rädd för att slappna av, för då skulle smärtan komma tillbaka... (Jag hade ju haft ONT i 28 timmar plus att den sista kvarten var enormt OND) Men en kort stund efter hon lagts på mitt bröst så försvann alla känslor av oro, ängslan och minnena av smärta... Nu låg min lilla dotter hos mig... nu var hon här... och hon var alldeles underbar... Så liten och så perfekt...
Hela graviditeten hade känts overklig... och jag var inte beredd på förlossningen så den kändes oxå väldigt overklig... men när min dotter kom... så blev HON verklig... allt blev rätt, och nu var allt som det skulle... alla bitar föll på plats... Välkommen mitt lilla hjärtegryn <3
Laddad
Nu är jag laddad med havregrynsgröt och svärmors egna äppelmos, som för övrigt är gudomligt god, för nu är dagen med stort D här... Nu vill jag att hon kommer ut!!! Har lite sammandragningar.. eller förvärkar... ont som fan gör det när de kommer, men de kommer sällan så jag vet inte... Pinvärkar troligtvis... Dagen får rulla på som vanligt annars. Emil är på dagis och Johan jobbar. Jag städar lite och vilar mycket ;)
Vaccin
Jag är SÅ i valet och kvalet ifall jag ska vaccinera mig och familjen... Blir verkligen inte klok på vilken känsla jag ska gå på. Om jag vaccinerar mig nu som gravid, så kommer tydligen bebisen få med sig en del av skyddet, så den är mera resistent som nyfödd, och det vore väl bara jättebra? Då har den ett skydd mot influensan från start, när de i normala fall inte vaccinerar barn under 6 månader.
MEN så kickar rädslan in... ett nytt vaccin, framställt i all hast, väl testat innan det godkändes, men INGEN vet NÅGOT om långtidsbiverkningar! Kvicksilver är ju inte bra, det vet vi redan... och ngn läkare säger att det är i sååååå små mängder och att dessutom flera produkter innehåller samma mängd... och ngn läkare förstorar upp kvicksilverinnehållet enormt mycket och vill varna alla...
Så... jag vet verkligen inte... jag och familjen kan gå och vaccinera oss nu denna eller nästa vecka... kanske vore bra att ha det gjort? Kanske vore bra att låta bli? Fan vad svårt!! Jag tänker givetvis på att inte ta ett beslut som kan påverka mina barn negativt i framtiden... Ge dem biverkningar, eller rent utan låta bli och vaccinera, och så blir de jättesjuka :O
Har ni några tankar om det? Hur tänker ni göra?
MEN så kickar rädslan in... ett nytt vaccin, framställt i all hast, väl testat innan det godkändes, men INGEN vet NÅGOT om långtidsbiverkningar! Kvicksilver är ju inte bra, det vet vi redan... och ngn läkare säger att det är i sååååå små mängder och att dessutom flera produkter innehåller samma mängd... och ngn läkare förstorar upp kvicksilverinnehållet enormt mycket och vill varna alla...
Så... jag vet verkligen inte... jag och familjen kan gå och vaccinera oss nu denna eller nästa vecka... kanske vore bra att ha det gjort? Kanske vore bra att låta bli? Fan vad svårt!! Jag tänker givetvis på att inte ta ett beslut som kan påverka mina barn negativt i framtiden... Ge dem biverkningar, eller rent utan låta bli och vaccinera, och så blir de jättesjuka :O
Har ni några tankar om det? Hur tänker ni göra?
Erase and rewind?
Satt och tänkte nu när vi åt middag, blev pastahjul och köttbullar, allting dränkt i fett och inga grönsaker till... Och uuuhhh... lagom taskig mamma man känner sig som när man ger honom den måltiden... Det är ju hur onyttigt som helst, iaf för lite äldre barn samt för oss vuxna. Vi ska undvika onyttiga fetter och helst äta så mycket fibrer vi kommer åt, för att inte tala om de 200 gram grönsaker/dag vi inte mår bra utan...
Känns ju inte direkt som att jag nu kommer ge mitt barn de bästa förutsättningarna för att äta hälsosamt när han blivit äldre, vilket jag tagit förgivet att göra sedan han föddes. Googlade "mat barn" och en av de första sidorna innehöll dessa rader: "Barn äter bara sådant de verkligen gillar. Men det betyder inte att barn inte kan uppskatta sund mat och nyttigheter som frukt och grönsaker. Det är helt enkelt en fråga om vad barnen får vänja sig vid från början." skrivet av ngn författare i en bok. Och jag gör inget annat än håller med!!! Hoppas det här Toddlers ger med sig inom en snar framtid och att det inte visar sig vara ngt annat otrevligt.
Känns ju inte direkt som att jag nu kommer ge mitt barn de bästa förutsättningarna för att äta hälsosamt när han blivit äldre, vilket jag tagit förgivet att göra sedan han föddes. Googlade "mat barn" och en av de första sidorna innehöll dessa rader: "Barn äter bara sådant de verkligen gillar. Men det betyder inte att barn inte kan uppskatta sund mat och nyttigheter som frukt och grönsaker. Det är helt enkelt en fråga om vad barnen får vänja sig vid från början." skrivet av ngn författare i en bok. Och jag gör inget annat än håller med!!! Hoppas det här Toddlers ger med sig inom en snar framtid och att det inte visar sig vara ngt annat otrevligt.
En av mina favoritbilder på Emil :-)
