Hur hon kom
Vaknade på morgonen 27:e okt med lite svagare värkar. Wohoo, på bf-dagen tänkte jag och packade färdigt bb-väskan. Johan lämnade Emil på dagis och drog och jobbade efter vi ätit frukost tillsammans. Sa till Johan optimistiskt att kanske kanske vi hade en bebis till kvällen ;)
Under förmiddagen blev värkarna starkare, men det fanns inte en tillstymmelse av regelbundenhet... Det var 30 min emellan.. sedan, 15, 13, 35, 20, 25, 16, 45, 23, 17, 14, 28 minuter emellan hela tiden, som det varit hela morgonen. Började bli lite irriterad över misstankarna om att det hela bara var förvärkar, alternativt pinvärkar, för de gjorde riktigt ont när de väl kom... men det fortsatte vara långt emellan och mellanrummen minskade inte... Jag satt vid datorn konstant för att klocka tiden emellan värkarna, och jag har aldrig haft såååå trist framför datorn, haha, varför uppdaterade ingen sin blogg varje kvart? Tror jag läste aftonbladet 15 gånger och uppdaterade startsidan på facebook 150 gånger.... allt i väntan på att mäta nästa värk... De onda värkar som kom varade i 1 till 1,45 minuter...
Ringde svärmor strax före kl 15 och bad henne hämta Emil på dagis... sa att jag hade onda värkar och inte kunde hämta honom eller laga middag senare åt honom, men även att det kunde stanna av när som helst...
Dagen gick och inget förändrades.. åt matlådor i brist på ork att laga mat... försökte vila ett par gånger men väcktes av att jag låg och vred mig i smärtor 20 min senare... Tog framåt middagstid 2 alvedon.
Johan kom hem efter jobbet, jag hade sagt till honom att han inte behövde åka hem innan, och hade med sig pizza till middag. Jag åt en Batman från Spader Kung och vad jag minns så åt vi middag i lugn och ro, utan massa värkar.
Kvällen spenderades på samma sätt som förmiddagen... lika oregelbundna värkar, men de gjorde förbannat ont och jag fräste ngt till Johan om att det kändes som att bli knivskuren en gång i kvarten... fortfarande övertygad om att jag hade pinvärkar... Pinvärkar är värkar som gör väldigt ont men som inte åstadkommer något... Värklösa VÄRKar alltså... Jag tog ett bad och fick en lugn stund... i 48 minuter! Sen fortsatte det på samma sätt... suck! Jag hoppades varje gång att jag skulle se någon som helst minskning, eller något som helst mönster mellan värkarna.. men det fortsatte som tidigare. Johan gick och la sig och bad mig om att få sova en timme, så han skulle orka vara vaken med mig sen. Jag väckte honom 6 timmar senare....
Hela natten fortsatte som tidigare.. Den enda förändringen var att jag började bli förbannad. Jag tog 2 alvdedon för 3:e gången och ringde förlossningen kl 04 för att höra vad de trodde... Hon som svarade bekräftade vad jag trodde, att det inte hände så mycket... och bad mig ringa igen när det var tätare mellan värkarna... Jag frågade om hon inte trodde att det kanske hände något ändå, för de gjorde ju trots allt väldigt ont och jag fick andas mig igenom de flesta värkarna, men hon sa åter igen att jag skulle försöka vila lite, ta ett bad, använd värmekudden.... Jag la på luren och började gråta.. Nu hade jag inte sovit på 20 timmar och började känna att jag inte skulle orka om de riktiga värkarna satte igång nu och jag skulle hålla på med dem i 20 timmar till!!
Värmekudden värmdes till den var kokhet, och jag nära på brände mig på stora kulan till mage, jag kände hur det stack i huden... men det var skönare än känslan av knivseggen som drogs sakta som ett kejsasnitt över min mage varje kvart... Jag minns att jag låg och jämförde känslan med minnet av värkarna med Emil, och konstaterade snabbt att det här var heeeelt andra värkar... De var intensivare men utan tyngd, jag kände inte att ngt hände, och det gjorde jag med Emil... (Då var dessutom värkarna regelbundna ett dygn innan...)
Klockan 06 väckte jag Johan, sa att han fick kliva upp för nu fan skulle jag in till förlossningen så de kunde stanna av/sätta igång mig ordentligt, och räknade nästan med att få en spruta för att sova... iaf tänkte jag hota med att avlida på fläcken om jag inte fick det ;) Ringde förlossningen igen efter 06.30, efter skiftbyte, i hopp om att få prata med en annan barnmorska än hon jag pratade med tidigare och det fick jag. Hon tyckte absolut att jag skulle komma in för att kolla läget om jag var så trött.
In på sjukhuset kl 07.30. Hade flera värkar i bilen, helt plötsligt kom de med 4 minuter emellan!! Kopplades upp för CTG-mätning, och då fick jag inte en enda värk på 30 minuter... SUCK!!!! När jag tillslut fick en värk så mättes den knappt upp av CTG-apparaten (den mäter trycket i livmodern och skriver samtidigt ut en kurva för att visa styrka/längd på värken). Jag minns att när jag låg där och mätte Emils värkar så steg de långt över 100 på kurvan... nu när jag låg där så visade kurvan inte ens 20... trots att jag fick klämma Johans hand för att smärtan gjorde att jag trodde att jag skulla gå i tusen bitar.... Nu var jag fullt och fast övertygad om att jag hade pinvärkar och höll på att bryta ihop... Jag orkade verkligen inte!!!
Barnmorskan kommer och tittar på kurvan och säger, ja här var det ju inte så mycket aktivitet... men om du vill så kan jag känna efter om det hänt något. Men finally, tänkte jag!!! Så hon tog sin hand och bad mig försöka slappna av medan hon kände försiktigt... sedan tittade hon mig rakt i ögonen, och hennes ögon tindrade så jag nästan blev bländad, och sa: lilla vän, du ska få ett barn alldeles strax :D du är helt öppen! sa hon och såg överlycklig och överraskad ut! Jag tappade andan ett par sekunder och nästa gång jag andades ut kom det en glädjetår... MEN VAH?! Jag har ju inte ens börjat än?! (Inte en tanke på att jag precis haft värkar i 24 timmar hemma...) Sedan kom verkligheten ikapp mig och jag blev rädd och började gråta :O Hur skulle det här gå nudå? Skulle lag få ett barn NU? Kommer det gå så snabbt att jag bryts i bitar? Lugnar ner mig och inser att det bara är att ta tag i det här nu... Barnmorkan upplyser mig om att jag inte behöver oroa mig, jag är ju snart klar, jag har ju redan gjort det jobbiga... och det var väldigt lugnande ord. En minut senare kommer jag på att det är för sent för ryggbedövning (EDA) så jag gråter en skvätt till ;) Barnmorskan frågar om jag kan gå och kissa, jag svarar att jag vill ha lustgas, hon klappar mig på axeln och säger kom då :) Under denna stund har förresten värkarna åter igen börjat komma tätt.
In till en förlossningssal, och jag praktiskt taget slänger mig över lustgasmasken... Klockan är nu 08.30 den 28:e oktober. Efter att ha stått en stund och djupandats i masken så ber barnmorkan mig att lägga mig på sängen så hon kan hålla koll på hjärtljuden. Sedan tar det en stund... värkarna är intensiva och kommer väldigt tätt och jag är lycklig i min lustgasmask ;) Varje berusande ögonblick får jag någon slags uppenbarelse av att allt händer i efterhand och försöker efter varje värk förklara detta för Johan som tittar lite bekymrat men roat på mig ;)
Barnmorkan vill ha igång krystvärkarna, men barnet sjunker inte ner ordentligt, så hon tar hål på hinnorna och tömmer kort efter min blåsa oxå, så inget ska stå ivägen för bebisen. Och värkarna fortsätter... och barnet ligger kvar där uppe... så efter en stund sätter hon ett dropp med värkstimulerande för att livmoderna ska sjkuta ner bebisen ordentligt. Och i princip samma minut hon gjort det så kommer krystvärkarna igång. Hejdå älskade lustgas... (hade inte tid med den lyxen längre :P)
Men när det är dags att krysta så har jag glömt hur man gör.. jag är inte beredd och jag är skärrad, så istället för att trycka på, så håller jag emot... och skriker rakt ut :O Om det hade kommit en föräldragrupp denna onsdag förmiddag, så hade de sprungit förtvivlade därifrån, för faaaan vad jag öppnade lungorna under krystvärkarna... men bara innan jag insåg att jag gjorde mig själv en otjänst... Poletten trillade ner tillslut och jag kom på att jag måste trycka ut bebisen om den ens ska komma ut... Så knip igen käften och krysta tänkte jag förbannat ;) Och förbannad blev jag, något så otroligt, när jag kände att huvudet kom... Så jag tog i för allt vad jag var värd, för nu ville jag att detta skulle vara över!!! Och ca 15 minuter efter jag fått droppet, så kom hon ut lilla TJEJEN!!!
Min första tanke när hon kom var men fy fan vad skönt!!! och min andra tanke var meeeeen va liiiiten..... Hon såg verkligen ut som en halv bebis där hon låg på sängen framför mig... tredje tanken var vilken LYCKA :)
Första stunden efter hon kommit ut var jag fortfarande lite skärrad och omtumlad... Smärtan var helt borta, men inte minnet av den... Det var precis som att jag var rädd för att slappna av, för då skulle smärtan komma tillbaka... (Jag hade ju haft ONT i 28 timmar plus att den sista kvarten var enormt OND) Men en kort stund efter hon lagts på mitt bröst så försvann alla känslor av oro, ängslan och minnena av smärta... Nu låg min lilla dotter hos mig... nu var hon här... och hon var alldeles underbar... Så liten och så perfekt...
Hela graviditeten hade känts overklig... och jag var inte beredd på förlossningen så den kändes oxå väldigt overklig... men när min dotter kom... så blev HON verklig... allt blev rätt, och nu var allt som det skulle... alla bitar föll på plats... Välkommen mitt lilla hjärtegryn <3
Under förmiddagen blev värkarna starkare, men det fanns inte en tillstymmelse av regelbundenhet... Det var 30 min emellan.. sedan, 15, 13, 35, 20, 25, 16, 45, 23, 17, 14, 28 minuter emellan hela tiden, som det varit hela morgonen. Började bli lite irriterad över misstankarna om att det hela bara var förvärkar, alternativt pinvärkar, för de gjorde riktigt ont när de väl kom... men det fortsatte vara långt emellan och mellanrummen minskade inte... Jag satt vid datorn konstant för att klocka tiden emellan värkarna, och jag har aldrig haft såååå trist framför datorn, haha, varför uppdaterade ingen sin blogg varje kvart? Tror jag läste aftonbladet 15 gånger och uppdaterade startsidan på facebook 150 gånger.... allt i väntan på att mäta nästa värk... De onda värkar som kom varade i 1 till 1,45 minuter...
Ringde svärmor strax före kl 15 och bad henne hämta Emil på dagis... sa att jag hade onda värkar och inte kunde hämta honom eller laga middag senare åt honom, men även att det kunde stanna av när som helst...
Dagen gick och inget förändrades.. åt matlådor i brist på ork att laga mat... försökte vila ett par gånger men väcktes av att jag låg och vred mig i smärtor 20 min senare... Tog framåt middagstid 2 alvedon.
Johan kom hem efter jobbet, jag hade sagt till honom att han inte behövde åka hem innan, och hade med sig pizza till middag. Jag åt en Batman från Spader Kung och vad jag minns så åt vi middag i lugn och ro, utan massa värkar.
Kvällen spenderades på samma sätt som förmiddagen... lika oregelbundna värkar, men de gjorde förbannat ont och jag fräste ngt till Johan om att det kändes som att bli knivskuren en gång i kvarten... fortfarande övertygad om att jag hade pinvärkar... Pinvärkar är värkar som gör väldigt ont men som inte åstadkommer något... Värklösa VÄRKar alltså... Jag tog ett bad och fick en lugn stund... i 48 minuter! Sen fortsatte det på samma sätt... suck! Jag hoppades varje gång att jag skulle se någon som helst minskning, eller något som helst mönster mellan värkarna.. men det fortsatte som tidigare. Johan gick och la sig och bad mig om att få sova en timme, så han skulle orka vara vaken med mig sen. Jag väckte honom 6 timmar senare....
Hela natten fortsatte som tidigare.. Den enda förändringen var att jag började bli förbannad. Jag tog 2 alvdedon för 3:e gången och ringde förlossningen kl 04 för att höra vad de trodde... Hon som svarade bekräftade vad jag trodde, att det inte hände så mycket... och bad mig ringa igen när det var tätare mellan värkarna... Jag frågade om hon inte trodde att det kanske hände något ändå, för de gjorde ju trots allt väldigt ont och jag fick andas mig igenom de flesta värkarna, men hon sa åter igen att jag skulle försöka vila lite, ta ett bad, använd värmekudden.... Jag la på luren och började gråta.. Nu hade jag inte sovit på 20 timmar och började känna att jag inte skulle orka om de riktiga värkarna satte igång nu och jag skulle hålla på med dem i 20 timmar till!!
Värmekudden värmdes till den var kokhet, och jag nära på brände mig på stora kulan till mage, jag kände hur det stack i huden... men det var skönare än känslan av knivseggen som drogs sakta som ett kejsasnitt över min mage varje kvart... Jag minns att jag låg och jämförde känslan med minnet av värkarna med Emil, och konstaterade snabbt att det här var heeeelt andra värkar... De var intensivare men utan tyngd, jag kände inte att ngt hände, och det gjorde jag med Emil... (Då var dessutom värkarna regelbundna ett dygn innan...)
Klockan 06 väckte jag Johan, sa att han fick kliva upp för nu fan skulle jag in till förlossningen så de kunde stanna av/sätta igång mig ordentligt, och räknade nästan med att få en spruta för att sova... iaf tänkte jag hota med att avlida på fläcken om jag inte fick det ;) Ringde förlossningen igen efter 06.30, efter skiftbyte, i hopp om att få prata med en annan barnmorska än hon jag pratade med tidigare och det fick jag. Hon tyckte absolut att jag skulle komma in för att kolla läget om jag var så trött.
In på sjukhuset kl 07.30. Hade flera värkar i bilen, helt plötsligt kom de med 4 minuter emellan!! Kopplades upp för CTG-mätning, och då fick jag inte en enda värk på 30 minuter... SUCK!!!! När jag tillslut fick en värk så mättes den knappt upp av CTG-apparaten (den mäter trycket i livmodern och skriver samtidigt ut en kurva för att visa styrka/längd på värken). Jag minns att när jag låg där och mätte Emils värkar så steg de långt över 100 på kurvan... nu när jag låg där så visade kurvan inte ens 20... trots att jag fick klämma Johans hand för att smärtan gjorde att jag trodde att jag skulla gå i tusen bitar.... Nu var jag fullt och fast övertygad om att jag hade pinvärkar och höll på att bryta ihop... Jag orkade verkligen inte!!!
Barnmorskan kommer och tittar på kurvan och säger, ja här var det ju inte så mycket aktivitet... men om du vill så kan jag känna efter om det hänt något. Men finally, tänkte jag!!! Så hon tog sin hand och bad mig försöka slappna av medan hon kände försiktigt... sedan tittade hon mig rakt i ögonen, och hennes ögon tindrade så jag nästan blev bländad, och sa: lilla vän, du ska få ett barn alldeles strax :D du är helt öppen! sa hon och såg överlycklig och överraskad ut! Jag tappade andan ett par sekunder och nästa gång jag andades ut kom det en glädjetår... MEN VAH?! Jag har ju inte ens börjat än?! (Inte en tanke på att jag precis haft värkar i 24 timmar hemma...) Sedan kom verkligheten ikapp mig och jag blev rädd och började gråta :O Hur skulle det här gå nudå? Skulle lag få ett barn NU? Kommer det gå så snabbt att jag bryts i bitar? Lugnar ner mig och inser att det bara är att ta tag i det här nu... Barnmorkan upplyser mig om att jag inte behöver oroa mig, jag är ju snart klar, jag har ju redan gjort det jobbiga... och det var väldigt lugnande ord. En minut senare kommer jag på att det är för sent för ryggbedövning (EDA) så jag gråter en skvätt till ;) Barnmorskan frågar om jag kan gå och kissa, jag svarar att jag vill ha lustgas, hon klappar mig på axeln och säger kom då :) Under denna stund har förresten värkarna åter igen börjat komma tätt.
In till en förlossningssal, och jag praktiskt taget slänger mig över lustgasmasken... Klockan är nu 08.30 den 28:e oktober. Efter att ha stått en stund och djupandats i masken så ber barnmorkan mig att lägga mig på sängen så hon kan hålla koll på hjärtljuden. Sedan tar det en stund... värkarna är intensiva och kommer väldigt tätt och jag är lycklig i min lustgasmask ;) Varje berusande ögonblick får jag någon slags uppenbarelse av att allt händer i efterhand och försöker efter varje värk förklara detta för Johan som tittar lite bekymrat men roat på mig ;)
Barnmorkan vill ha igång krystvärkarna, men barnet sjunker inte ner ordentligt, så hon tar hål på hinnorna och tömmer kort efter min blåsa oxå, så inget ska stå ivägen för bebisen. Och värkarna fortsätter... och barnet ligger kvar där uppe... så efter en stund sätter hon ett dropp med värkstimulerande för att livmoderna ska sjkuta ner bebisen ordentligt. Och i princip samma minut hon gjort det så kommer krystvärkarna igång. Hejdå älskade lustgas... (hade inte tid med den lyxen längre :P)
Men när det är dags att krysta så har jag glömt hur man gör.. jag är inte beredd och jag är skärrad, så istället för att trycka på, så håller jag emot... och skriker rakt ut :O Om det hade kommit en föräldragrupp denna onsdag förmiddag, så hade de sprungit förtvivlade därifrån, för faaaan vad jag öppnade lungorna under krystvärkarna... men bara innan jag insåg att jag gjorde mig själv en otjänst... Poletten trillade ner tillslut och jag kom på att jag måste trycka ut bebisen om den ens ska komma ut... Så knip igen käften och krysta tänkte jag förbannat ;) Och förbannad blev jag, något så otroligt, när jag kände att huvudet kom... Så jag tog i för allt vad jag var värd, för nu ville jag att detta skulle vara över!!! Och ca 15 minuter efter jag fått droppet, så kom hon ut lilla TJEJEN!!!
Min första tanke när hon kom var men fy fan vad skönt!!! och min andra tanke var meeeeen va liiiiten..... Hon såg verkligen ut som en halv bebis där hon låg på sängen framför mig... tredje tanken var vilken LYCKA :)
Första stunden efter hon kommit ut var jag fortfarande lite skärrad och omtumlad... Smärtan var helt borta, men inte minnet av den... Det var precis som att jag var rädd för att slappna av, för då skulle smärtan komma tillbaka... (Jag hade ju haft ONT i 28 timmar plus att den sista kvarten var enormt OND) Men en kort stund efter hon lagts på mitt bröst så försvann alla känslor av oro, ängslan och minnena av smärta... Nu låg min lilla dotter hos mig... nu var hon här... och hon var alldeles underbar... Så liten och så perfekt...
Hela graviditeten hade känts overklig... och jag var inte beredd på förlossningen så den kändes oxå väldigt overklig... men när min dotter kom... så blev HON verklig... allt blev rätt, och nu var allt som det skulle... alla bitar föll på plats... Välkommen mitt lilla hjärtegryn <3
Kommentarer
Postat av: elin
åh, jag gråter! Härligt att få läsa om förlossningen... Och vilken otroligt fin dotter ni fått! Stor kram!!
Postat av: Tina Wedin
ahhh vad mysigt kort:)
men.. ja tyckte det stod på din ticker i dag att du har 3 dagar kvar till BF?( kollade igen och nu står det 5 days to go) jag är lite förvirrad..föddes hon på BF dagen? äh hur noga var det? haha
Vi ska börja bebisverkstad nu... blir helt sjuk av att läsa om din förlossning, denna gång ska jag ge mig fan på att föda "normalt"..:) längtar redan.
kram till er
/Tina
Postat av: Pappan
Ja, du var duktig... Som fasen, gumman. Men var du tvungen att ta bilden där Meja ligger och luktar på den där fullskalemodellen av Globen!!
Postat av: liah
tina, hon föddes dagen efter bf. och ang. räknaren så tror jag att den från och med bf räknar +1, +2, +3 osv. Fast utan plus ;)
Hihi, det är ju svårt att inte smittas av bebisbegär när andra viftar med sina små underverk... jag vet inte hur många hugg i magen jag fick medan vi gick här hemma innan hon blev till :)
Postat av: Miih
Oj lite skillnad från när emil föddes! Men så vacker hon e! Hoppas ni njuter! =)
Postat av: marty
tårar tårar tårar!! trots att jag redan hört det mesta så var det lika spännande att läsa det.. :)
blir så stolt över dig att jag kan spricka. vilken tuffing du är.. önskar jag kunde va lika lugn och förståndig som du låter när du berättar om detta..bästsassstteee storasyster<3
glad ända in i hjärtat att en så välskapt och fin liten docka adderats i släkten. kommer bli så spännande :)
puss på er
Postat av: sara
Ååå, guuud så jag längtar nu :) Det var så roligt att läsa berättelsen :)
Postat av: Tina Wedin
ah såg att tickern nu stod på 5 haha...:)
jo vi ska baka en till vi också. Underbart!:)
Vad säger Emil förresten? var det spännande i 4 min sen roligare med leksakerna?:) (så som det kan vara med småbarn)
kram
Tina
Postat av: liah
martina, du är kärlek, saknar dig massor!!!
sara, inte långt kvar nu :)
tina, emil är verkligen supersnäll och tar hand om lillasyster hela tiden, hämtar saker åt henne, pratar med henne när hon är otålig och är väldigt go och öm :) samtidigt leker han på här hemma precis som innan, fast kanske lite lugnare :)
Postat av: Desirée
Jätte fin liten tjej ni fick =) roligt att läsa berättelsen!
Trackback
