Risken finns
Vaknade av att Emil kom och kvittrade ngt om en leksak han inte hittade. Lite läskigt att han kliver upp själv och leker utan att säga till ibland... Och läskigt att jag inte vaknar av att han går upp... Mest läskigt är dock att jag helt saknar rutin att låsa dörren på kvällen... Med andra ord är det bara för Emil att gå ut när han vaknar på morgonen... Tur att han inte kommit på den idén ännu!! Och från och med idag ska jag ställa en påminnelse i telefonen om att ALLTID låsa dörren på kvällen... TÄNK OM snurrar runt i mitt huvud, och just nu har jag så mycket annat att tänka på så jag får inte plats med ngt onödigt TÄNK OM... Att låsa dörren löser det bekymret, samt räddar min son från att hemskt förvinna OM han nu skulle få den idén!!
Min mor har alltid varnat oss för diverse förhändelseförlopp och när vi protesterat och sagt ungefär "men mamma, hur ofta händer det?" eller "men jag kommer inte glömma det" så har hon sagt "Risken finns......" vareeeenda gång ;) Haha :) Idag tycker jag det är skitbra!! Så bra att jag jag skulle gå med i en sådan facebook-grupp - om det fanns en :P Orden risken finns påminner om att vi ska tänka en gång till innan vi gör ngt, att vi ska ta hand om våra kära, att vi inte ska förutsätta en händelse, en känsla eller en framtid... för risken finns att det inte alls blir som vi tänkt oss...
Igår kväll hörde jag som så många andra vad som hänt Gunnar i Afghanistan... Ofattbart verkligen... Jag kan inte säga att jag kände honom personligen, men jag har träffat och pratat med honom flera gånger. Han köpte bland annat pizza av mig regelbundet när jag jobbade på Valentino ett par år. Efter ett tag blir man lite tjenis med varandra när man ses regelbundet... Och dels träffade jag honom när min kompis dejtade hans kompis, då hände det att Gunnar satt och pratade med mig medans våra vänner undersökte om de var ment to be... Mitt intryck av honom är att han var en genuin och väldigt fin och rolig människa... och det värker i hjärtat när jag tänker på alla som förlorat honom... Johan och hans bror kände honom närmare och jag kan inte sätta mig in i känslan hur det känns att förlora en vän... ännu mindre hur det känns att förlosa någon som står en nära...
Själv har jag varit skonad från detta... samtidigt lever jag med påminnelsen att risken finns.... ändå är jag så slarvig med att visa uppskattning mot mina egna nära och kära, även om jag försöker bättra mig emellanåt.... Ingen vet vad som händer nästa sekund... och jag bävar för den dagen jag förlorar någon jag älskar, att den personen går bort utan att veta hur innerligt jag känner för den...
I morse tog jag med mig barnen och gick till Kyrkis. Efter vi lekt, fikat och haft sångstund och var på väg därifrån så stannade jag ett par minuter extra, för att tända ett ljus för Gunnar. Det kändes som att det var på sin plats att visa den respekten för en människa som kämpade för fred och för att människorna i Afghanistan skulle få ett bättre liv. Jag hoppas att hans familj och hans vänner finner styrka i att han ses som en hjälte i sååå mångas ögon.
Min mor har alltid varnat oss för diverse förhändelseförlopp och när vi protesterat och sagt ungefär "men mamma, hur ofta händer det?" eller "men jag kommer inte glömma det" så har hon sagt "Risken finns......" vareeeenda gång ;) Haha :) Idag tycker jag det är skitbra!! Så bra att jag jag skulle gå med i en sådan facebook-grupp - om det fanns en :P Orden risken finns påminner om att vi ska tänka en gång till innan vi gör ngt, att vi ska ta hand om våra kära, att vi inte ska förutsätta en händelse, en känsla eller en framtid... för risken finns att det inte alls blir som vi tänkt oss...
Igår kväll hörde jag som så många andra vad som hänt Gunnar i Afghanistan... Ofattbart verkligen... Jag kan inte säga att jag kände honom personligen, men jag har träffat och pratat med honom flera gånger. Han köpte bland annat pizza av mig regelbundet när jag jobbade på Valentino ett par år. Efter ett tag blir man lite tjenis med varandra när man ses regelbundet... Och dels träffade jag honom när min kompis dejtade hans kompis, då hände det att Gunnar satt och pratade med mig medans våra vänner undersökte om de var ment to be... Mitt intryck av honom är att han var en genuin och väldigt fin och rolig människa... och det värker i hjärtat när jag tänker på alla som förlorat honom... Johan och hans bror kände honom närmare och jag kan inte sätta mig in i känslan hur det känns att förlora en vän... ännu mindre hur det känns att förlosa någon som står en nära...
Själv har jag varit skonad från detta... samtidigt lever jag med påminnelsen att risken finns.... ändå är jag så slarvig med att visa uppskattning mot mina egna nära och kära, även om jag försöker bättra mig emellanåt.... Ingen vet vad som händer nästa sekund... och jag bävar för den dagen jag förlorar någon jag älskar, att den personen går bort utan att veta hur innerligt jag känner för den...
I morse tog jag med mig barnen och gick till Kyrkis. Efter vi lekt, fikat och haft sångstund och var på väg därifrån så stannade jag ett par minuter extra, för att tända ett ljus för Gunnar. Det kändes som att det var på sin plats att visa den respekten för en människa som kämpade för fred och för att människorna i Afghanistan skulle få ett bättre liv. Jag hoppas att hans familj och hans vänner finner styrka i att han ses som en hjälte i sååå mångas ögon.
Kommentarer
Trackback
