1 av 9
Igår kväll fastnade jag i Annas blogg. Så här formulerade hon sitt första inlägg:
Häromkvällen var det bröstcancergalan på TV3.
Som vanligt var det tårdrypande reportage varvat med flotta bilvinster och otäck statistik.
Enligt den statistiken kommer var nionde kvinna drabbas av bröstcancer.
När jag började högstadiet var vi 9 tjejer som började i samma klass.
Statistiskt sett skulle alltså en av oss tjejer i klassen drabbas av bröstcancer.
Det blev jag!
Som vanligt var det tårdrypande reportage varvat med flotta bilvinster och otäck statistik.
Enligt den statistiken kommer var nionde kvinna drabbas av bröstcancer.
När jag började högstadiet var vi 9 tjejer som började i samma klass.
Statistiskt sett skulle alltså en av oss tjejer i klassen drabbas av bröstcancer.
Det blev jag!
Just nu ligger hon och är väldigt sjuk, och tanken på att hon kämpar med hela sin kropp för att inte hennes sinnen ska stänga ner på grund av metastaserna som hon har i hjärnan, gör mig alldeles matt... hon vet inte om hon kommer kunna se eller höra sin dotter nästa gång de ses, OM de ses igen....
Jag känner många kvinnor, många fler än nio!! Ingen jag känner har drabbats av bröstcancer... tanken kan inte låta bli att svisha förbi, tänk om den enda av nio, skulle vara jag? Eller om det drabbar någon annan som står nära?
Vi ska nog vara väldigt glada, och skatta oss väldigt lyckliga... om vi inte behöver leva med cancer... Hemska tankar som inte lämnade mina tankar sent igår kväll...
Jag känner många kvinnor, många fler än nio!! Ingen jag känner har drabbats av bröstcancer... tanken kan inte låta bli att svisha förbi, tänk om den enda av nio, skulle vara jag? Eller om det drabbar någon annan som står nära?
Vi ska nog vara väldigt glada, och skatta oss väldigt lyckliga... om vi inte behöver leva med cancer... Hemska tankar som inte lämnade mina tankar sent igår kväll...
Kommentarer
Postat av: Anna-Karin
Jag var in och kikade på bloggen, började läsa, tårarna rann och jag stängde ner för att återkomma senare.
Har nyss kollat på Spårlöst och grinat till det och insåg att jag är tvungen att orka läsa om Annas kamp mot cancern.
Vad lite man vet om livet och man tror ju aldrig att det ska drabba en själv men vem vet...
// Anna-Karin
Trackback
