Think happy thoughts!
Jag vet inte vad för twist min hjärna varit ute efter senaste dagarna, men det var varit mycket sorg och omtanke och en stor känsla av vanmakt som snurrat runt i min kropp... Och det handlar förstås om när barn blir sjuka och råkar ut för elaka saker...
Igår fastnade jag i bloggar igen... Först om lilla Felicia, som föddes i oktober precis som Meja... Hon föddes med vad läkarna trodde var vattenskalle, men det visade sig vid årsskiftet att det var inte vätska som fyllde hennes lilla mjuka skalle utan det var stora cancertumörer :( Givetvis blev jag helt förstörd när jag läste om denna lilla tjej. Än kämpar hon på och jag hoppas familjen finner ro i att hennes lidande snart är över... Men bloggen, den ska jag försöka undvika... blir alldeles för påverkad av att veta... Men ska tända ett ljus för henne ikväll, lilla söta Felicia...
Sedan sträckläste jag med dunkande puls Ericas långa inlägg om Milos första veckor... Herre min je... Helt otroligt imponerande att de höll sig ihop och samman så pass bra som de gjorde... Våra vänner var med om ngt liknande, men de var på sätt och vis förberedda men ändå inte... De visste om hjärtfelet sedan ultraljudet och var beredda på att åka ner och föda på plats i Gbg för omedelbar operation. Men lilla G kom tidigare så hon fick snittas akut här i Östersund, sedan tog de G för helikopterresa till Gbg ögonblickligen. Pappan satte de på tåget... och mamman, henne satte de på flyget, men inte innan hon leget ensam på uppvaket, utan sambo och utan barn... Sen fick hon flyga illamående, panikslagen och ensam ner till Gbg, utan att veta hur någonting gått... Men... även deras öde fick ett lyckligt slut den gången... Lilla G's hjärtfel var dock lite mera komplicerat och han ska snart genomgå sin tredje operation, men han mår oförskämt bra och det glädjer oss alla väldigt mycket!!
Så det kändes igår kväll, trots den enorma vanmakten jag kände, som att jag måste släppa det sorgliga läsandet och fokusera på något roligare... Milo och G mår ju bra, de har klarat sig undan med bara långa ärr på sina bröstkorgar. Det glädjer mig och ger mig lust att fira livet.
Min dotter är oxå frisk och mår bra. Hon växer och har hela livet framför sig, och snart firar vi hennes liv med ett dop. Så ikväll ägnar jag mig åt dopinbjudningarna istället för att läsa om saker som gör mig ledsen. Mitt hjärta ska vara fyllt av liv och kärlek och glädje, och fokus ska vara på mina barn.
Igår fastnade jag i bloggar igen... Först om lilla Felicia, som föddes i oktober precis som Meja... Hon föddes med vad läkarna trodde var vattenskalle, men det visade sig vid årsskiftet att det var inte vätska som fyllde hennes lilla mjuka skalle utan det var stora cancertumörer :( Givetvis blev jag helt förstörd när jag läste om denna lilla tjej. Än kämpar hon på och jag hoppas familjen finner ro i att hennes lidande snart är över... Men bloggen, den ska jag försöka undvika... blir alldeles för påverkad av att veta... Men ska tända ett ljus för henne ikväll, lilla söta Felicia...
Sedan sträckläste jag med dunkande puls Ericas långa inlägg om Milos första veckor... Herre min je... Helt otroligt imponerande att de höll sig ihop och samman så pass bra som de gjorde... Våra vänner var med om ngt liknande, men de var på sätt och vis förberedda men ändå inte... De visste om hjärtfelet sedan ultraljudet och var beredda på att åka ner och föda på plats i Gbg för omedelbar operation. Men lilla G kom tidigare så hon fick snittas akut här i Östersund, sedan tog de G för helikopterresa till Gbg ögonblickligen. Pappan satte de på tåget... och mamman, henne satte de på flyget, men inte innan hon leget ensam på uppvaket, utan sambo och utan barn... Sen fick hon flyga illamående, panikslagen och ensam ner till Gbg, utan att veta hur någonting gått... Men... även deras öde fick ett lyckligt slut den gången... Lilla G's hjärtfel var dock lite mera komplicerat och han ska snart genomgå sin tredje operation, men han mår oförskämt bra och det glädjer oss alla väldigt mycket!!
Så det kändes igår kväll, trots den enorma vanmakten jag kände, som att jag måste släppa det sorgliga läsandet och fokusera på något roligare... Milo och G mår ju bra, de har klarat sig undan med bara långa ärr på sina bröstkorgar. Det glädjer mig och ger mig lust att fira livet.
Min dotter är oxå frisk och mår bra. Hon växer och har hela livet framför sig, och snart firar vi hennes liv med ett dop. Så ikväll ägnar jag mig åt dopinbjudningarna istället för att läsa om saker som gör mig ledsen. Mitt hjärta ska vara fyllt av liv och kärlek och glädje, och fokus ska vara på mina barn.
Kommentarer
Trackback
