liahspladder

Hittade min pärm med teckningar från barndomen när jag höll på att städa. Fick sitta och le en lång stund åt alla finurligheter :) Sen kom jag på att jag borde sätta in de teckningarna i min pärm med teckningar från högstadiet/gymnasiet och skolnoveller och andra texter.. Så då blev jag sittandes med den pärmen en lång stund oxå... Men då satt jag inte och log utan fick snarare en klump i magen och tillslut blev jag tvungen att fälla en tår!

Jag har i större delen av mitt liv varit en vad andra kan kalla ganska uptight person... Jag har inte haft talets eller humorns förmåga att uttrycka mig, jag har snarare vänt alla känslor inåt och istället ritat teckningar eller skrivit texter... Och i högstadiet när vi fick skrivuppgifter så var det inga lyckliga historier jag kom på, utan alla kantades av ngt mörkt och sorgligt... Jag mådde inte superdåligt och var deppresiv utan jag var helt enkelt inte särskilt glad eller nöjd... Men bra betyg fick jag alltid och jag är än idag bättre på att uttrycka mig i skrift än i tal... Och ni som tycker jag skriver som en kratta, då ska ni prova prata med mig ;)

När jag nu bläddrar i min pärm kan jag genom teckningar och texter följa utvecklingen, från sprallig och nyfiken 2åring, till en rätt så destruktiv 18åring och jag tycker det är sååå sorgligt! Varför kunde jag inte bara sluta analysera allt och vara glad istället?! Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om den flickan jag var under högstadiet och gymnasiet, det var ingen rolig tid i mitt liv, men oj vad jag lärde mig mycket!! Jag har idag en rejäl distans till den tiden i mitt liv, men jag kan fortfarande minnas varenda känsla och varför jag skrev de olika texterna, fast det känns lite som att det var ett annat liv...

Nu ska jag göra ngt som jag kanske ångrar senare, men just nu känns det som att jag vill dela med mig av lite av innehållet i min pärm. Jag delar med mig en bit av mitt innersta som det var för länge länge sedan... För det är en viktig del av mig, en stor anledning till att jag är just jag, idag...



Liah precis 2 år ;)



2åring med självförtoendet på topp ;)


Haha :D


2,5 och redan konstnär ;)


Här har jag hunnit bli 4 år. Och vilka detaljer!! Ratten på barnstolen, maten på tallrikarna, hårståna på tjejerna, haha! Och den perfekta ifyllningen! Jag tror att jag kanske var 5-6 egentligen, men enligt pärmen så var jag 4...?


5,5 år


5,5 och nyss varit magsjuk ;)


Livet på en pinne, om man är en korv?



När jag är 11 så läser vi om krig och sveriges historia i skolan. Teckningarna ovan har jag ritat till en utställning vi gjorde. En pojke med en pistol mot huvudet :S och en mor och barn som är oroliga för kriget... Jag älskade att rita teckningen till höger och fick mkt beröm för den och jag tror att det var det som väckte intresset för att teckna mera och mycket...


Här är jag 12 och har börjat träna ordentligt på skuggor och människor.. Jag övar på mina idoler, take that :P


En teckning jag ritade till mamma, haha! "Bon Jovis frissa, Kevin Costners face" ;) Jag ville ge henne en teckning på Bon Jovi som hon gillade just då, men antar att det inte blev riktigt som jag tänkt mig...


När jag är 13 ritar jag av en bild på Keanu Reeves ur en kvällstidning, han står naken och håller en skjorta framför sig, och jag blir genast intresserad av att rita av hans kropp, och då mener jag ett genuint intresse för hur en kropp ser ut, men jag har fått mååångt gliringar av familj och vänner för att jag ritade just denna bild ;)
Sen när jag är 15 ritar jag mkt ansikten, tittar i tidningar och på klasskompisars foton och föröker imitera och rita så likt jag kan... Helena Christensen till höger bl.a.


Leker med skuggor och ansikten...




Testar olika människor och kroppshållningar fortf. 15


Sen, från 15-17 års ålder så fylls min pärm med all ilska, frustration, ledsamhet och ordbajserier som jag inte får utlopp för på annat vis.



Julian min första stooooooora kärlek, som vände upp och ned på hela min 15åriga värld och ut och in på mitt hjärta och efterlämnade ett inristat J på min arm... Han håller mig i handen men tittar bort för att han inte borde... Jag håller honom i handen och tittar ner för att jag inte vågar se på honom, rädd för att känslorna ska få mig att ramla ut genom fönstret vi sitter i på Våglängdsgatan i Borås...


Lägg märke till busshållplatsen till Livet utanför fönstret ;) Sååå poetiskt ;)




På ett sätt så är det lite komiskt, om jag träffade mig själv då så skulle jag antagligen gett mig själv en knäpp på näsan och skrattat, berättat att livet inte är sååå dödligt seriöst och att världen inte går under om man har lite otur i kärlek... ;) Jag kanske haft lite mycket otur vad gäller killar men med tiden lärde jag mig att jag är stark och inte behöver finna mig i vad som helst. Det får tyvärr Johan en del skit för idag, att jag ska visa mig tuff och att han minsann inte får tala om saker och ting för mig, hehe, men han tar det hela med en nypa salt tror jag, han vet varför jag kan bli så och låter mig väl ibland tro att jag är all mighty när jag behöver det ;)



Och för att det inte ska bli ett alltför deprimerat inlägg så måste jag dela mig mig av mina kära systrars teckningar som oxå bor i min pärm :) Jenny och Sophie är idag 18 och 16, men när de gjorde dessa teckningar var de knappa 4 och 2 :) Huuuuuur söta som helst!



Och här nedan, min fyrklöver jag hittade när jag skulle fylla 14, min högstadiefavorit Farbror Einar, Nicke och Dregens autografer och ett Backyard Babiesplektrum ;)


Jag är trots allt glad att jag har min pärm. När jag flyttade ihop med mitt ex så kastade jag bort mina 6 överfulla dagböcker, av rädsla för att han skulle läsa dem... Jag svär åt mig själv ofta över detta, jag hade ju kunnat gömma dem hos pappa?! Iaf så är min pärm det närmsta jag kommer mina gamla dagböcker och min historia... så förstå vad jag just har öppnat upp här i min blogg ;)