liahspladder

Dear John platsade inte riktigt på pluskontot. Den var helt ok, men ganska tråkig... Vi har tre filmer till att se nu i veckan, Snabba Cash (som faktisk ingen av oss sett ännu), Grown Ups och Get him to the Greek. Får se om det istället är någon av dem som är bra. Get him to the Greek verkar skitkul, men kan också vara en overkill... Vi får se helt enkelt!

Jag spenderade gårkvällen med Johans kusin Elin. Fantastiska människa! All borde vi få ha lite Elin i oss. Eller åtminstone få ha en Elin i närheten av oss. Japp, så är det! Vi drack potpurri (eller?) och pratade till sena natten. Definitivt in på pluskontot.

Barnen har varit på dagis både igår och idag. Har gått mestadels bra. Med undantag för Mejas utbrott igår och Emils utbrott idag. Varför har jag så arga barn?! Meja är ju en bestämd donna. Iaf sedan hon fyllde ett. Innan dess så har hon kvittrat och lett ikapp med solen hela sitt första år och väldigt sällan protesterat. Varit nöjd helt enkelt. Men sedan hon fyllde ett så har hon upptäckt att hon har en vilja. Och att hon kan få sin vilja igenom i vissa fall. Framförallt så har hon lärt sig att hon älskar att GÖRA SJÄLV. Och då framförallt favoritsysselsättningen av- och påklädning, det har hon bestämt sig för att hon i alla lägen SKA göra själv. Så det uppstår förstås ilska vid blöjbyten och påklädning och avklädning om jag eller Johan råkar vara för snabba med att dra upp nya blöjan eller ta av mössan... Och jag pratar inte om en arg blick från Meja, nej nej, hon blir så arg så arg och skriker så läpparna blir blå när hon inser att hon visst inte fick gå runt med blöjan utochin och bakofram. Allt oftast kastar hon sig bakåt och slår huvudet i golvet oxå. Så arg kan man tydligen bli när man är en förnärmad 15 månaders bebis... Detta inträffade på dagis igår. Det var hennes första dag ute på gården och hon blev förstås lite trött och grinig efter ett tag med lek och runtknatande fullt påpälsad. Så fröken EL går in och hämtar lite banan eftersom Meja älskar frukt och skulle må bra av något gott att tugga på en stund. Meja blir jätteglad när hon ser bananen. Tills EL, för att Meja ska kunna hålla i bananen, drar av henne ena vanten... Ni kan ju tänka er vilket ramaskri det blev på lilla förnärmade fröken... och hon ville minsann inte alls ha någon banan efter den hemska upplevelsen ;)

Idag när jag hämtade Emil så kom fröken T och berättade att han och en annan pojke blivit oense och bråkat rätt rejält. Emil hade utdelat en spark och som tack blivit biten. UNGAR!!! Tog ett snack med Emil på dagis på en gång när jag fick höra om incidenten. Jag vet ju att sånt här inträffar barn emellan med mer eller mindre jämna mellanrum, de blir osams och ryker ihop, det hör till utvecklingen. MEN det är minst lika viktigt att vi vuxna visar med förfäran hur fel det är att ge sig på ett annat barn kroppsligen bara för att man blir arg. Att det är förbjudet att sparkas och bitas, puttas och slåss, kasta saker och whatever, det är oacceptabelt. Blir man osams med någon ska man alltid prata i första hand, och om det inte hjälper så kan man säga till en fröken. Jag tittar under alla ytterkläder om Emil har något bitmärke men ser inget. Puh, då verkar det inte varit så hemskt ändå..
I alla fall. När vi kommit hem så tittar jag en gång till för säkerhets skull efter om det blev något bitmärke. Och då ser jag klart och tydligt ett jättefult och tydligt bitmärke som är både rött och blått. Alla tänder kan urskiljas och det är väl ett under att det inte gått hål på huden. Skit. Emil berättar att han hade blivit knuffad in i en träsoffa och slagit nacken i träsoffans ryggstöd, då hade han sparkat elaka pojken i nacken för att ge igen, och då hade pojken flugit på Emil och bitit honom i sidan. Vaaa värsta kriget! Och heeelt oacceptabelt. Sparka någon i nacken, vem gör såå?! Jag frågade Emil redan på dagis hur han kunde tro att han hade rätt att sparka på sin kompis???
Och så blev jag ledsen när den andres förälder kom och fick höra samma sak som jag nyss fått veta, och så reagerar personen inte ens!! Säger bara : "jaha, men du vet ju att man inte får bitas, fast du brukar ju göra det ändå när du blir arg på brorsorna..."   Och sedan var konversationen över. Iaf framför oss andra. Och jag HOPPAS att det här är en förälder som inte tycker det är skitsamma, som inte ursäktar situationen med att "du brukar ju göra så", utan en förälder som pratar vidare med sin son på hemmaplan och poängterar vikten av hur farligt det kan vara att bitas... Ledsen blir jag om det istället tas med en klackspark, om det inte pratas om det och om detta barn istället lär sig att det är ok att bitas bara man blir tillräckligt arg, precis som man kan bli hemma, så kan man bli arg och bitas på dagis, och det är ingen som protesterar, mer än barnet som blivit märkt...

Jag funderar mycket och ofta på hur det kommer bli när Emil börjar skolan. Och just nu är jag osäker på om jag vill att han ska gå här i Lugnvik. Jag ska hålla öron och ögon öppna och se hur det utvecklas närmsta året, men som det ser ut nu så är lågstadieeleverna out of control... Och jag VILL GE mina barn en BRA skolgång. Där de får vara BARN och ha roligt i skolan. Inte gå dit och kämpa för att göra sig sedda och hörda, oroa sig för att de inte får se alla Beck-filmer som de andra 7åringarna (!!!!), att någon äldre ska komma och vara tyken på rasten, att mina barn ska svära som borstbindare och vara allmänt odrägliga...
Den chans vi har till en trevlig och rolig lågstadieperiod för våra barn, är ju faktiskt att vi REDAN NU visar våra barn vad som är okej och vad som inte är okej. Att vi redan nu ger dem självförtroende, så att de inte känner behovet att dras med i grupptrycket. Att vi visar att det är roligt att vara barn!
Alla barn har rätt att vara barn, och de ska då inte berövas den rätten redan i lågstadietPUNKT

Så gick det med mitt lilla inlägg.... Ska försöka leta reda på kamerasladden sen också så jag kan lägga in lite kort från sista tiden. Ska till exempel visa ett underbart underhållande exempel på hur Johans skadeglädje blows up in his face :)