liahspladder

"4-år är på många sätt en harmonisk ålder. Barnet är aktivt, nyfiket och roligt. Men runt 4 år kommer barnet in i en intensiv utvecklingsperiod och som vid all utveckling kan det också bli jobbigt. Det kan bli en kamp om makten hemma och till synes små motgångar kan göra barnet rasande. Nu är barnet inte lika lätt att avleda längre.

4-åringen har en bra självkänsla och tror på sin egen förmåga. Världen öppnar sig och barnet söker sig allt längre från mamma och pappa, men behöver förstås också den trygga basen hemma. Ena stunden stor och kapabel, nästa stund liten och mammig och pappig. Det är motsatsernas tid.

Kompisarna blir allt viktigare. Barnet lär sig ta hänsyn, samarbeta, kompromissa, vänta på sin tur och empatin vaknar. Förstår och vet allt mer, också om hot och faror och blir därför ofta mer ängsligt. Vågar till exempel inte gå på toa själv. Mörkrädsla och mardrömmar är vanligt liksom tankar på döden.

Kroppsligt händer också mycket. Vid 4 år försvinner det bebisrunda. Barnet lär sig behärska kroppen och övar på att gå balansgång och hoppa högt och långt. Så kallad växtvärk är vanligt. Det är svårt att vara stilla.

I 5-årsåldern kommer barnet in i en "viloperiod", efter den turbulenta 4-årsåldern. Barnet liksom smälter sina erfarenheter och använder sina kunskaper. Hon är ofta ganska samarbetsvillig, ansvarstagande, tjänstvillig och resonabel. 5-åringen är ofta i balans med sig själv och harmonisk och kan därför vara omtänksam och kärleksfull mot andra, både hemma och på dagis. Det är en social ålder, kompisarna är mycket viktiga. Ser oftast fram mot skolstarten, en del börjar intressera sig för bokstäver eller lär sig läsa.

Allt säkrare fysiskt. En del lär sig simma, cykla, åka skridskor och skidor, studsa en boll och lär sig stå på huvudet. Finmotoriken allt bättre, sitter gärna och pillar med saker, gillar att rita detaljer."

"Trots och utveckling.

Redan under det första levnadsåret har bebisen inte mindre än sju trotsperioder och trotsåldern vid 2-3 år känner vi alla till. Men vi kan också ha perioder av trots vid ca 4 år, 9 år, 12 år och så förstås i tonåren. Även som vuxna kan vi bli ifrågasättande och trotsiga när det händer något viktigt i livet, till exempel vid  graviditet, 30- och 40-årskris, klimakterium, pensionering. Här ska det dock handla om trots under barndomen.

Trots kan vara väldigt jobbigt, både för barnet som trotsar och för omgivningen. Men trotset behövs och det är positivt eftersom det leder till mognad och utveckling. När barnet plötsligt tvärvägrar och bär sig illa åt är det lätt att vi som föräldrar tycker att vi har misslyckats. Eller vi blir oroliga, undrar vad som hänt med vårt snälla barn som vi inte känner igen.

Men det är alltså inte vi föräldrar som gjort något fel när barnet plötsligt tvärvägrar till allt och bär sig illa åt. Och det är inget fel på barnet utan det är precis som det ska vara."

En del barn är alldeles ovanligt trotsiga, envisa, krävande och utmanande. De barnen är inte sällan tidigt utvecklade och är starka, fantasifulla och begåvade. De utmanar ständigt sina föräldrar (men brukar vara lätta att ha att göra med på dagis). Därför är det svårt och slitsamt att vara föräldrar till dem. Periodvis kan de skapa kaos och förtvivlan i familjen och de kräver ett extra starkt motstånd.

Föräldrar till extra krävande barn kan få tankar om att barnet kan vara ett så kallat bokstavsbarn. Men barn som är jobbiga hemma och snälla borta har inte någon störning."

Ovanstående text hittade jag på psykologiguiden.se, en sida skapad av Sveriges Psykologförbund, när jag googlade "4 år trots" efter Emils uppenbara trotsutbrott han gick igenom när han skulle äta mellanmål.  En sida som jag önskar att jag ramlat över tidigare. TaDaaa så behöver jag inte känna mig orolig, för här står ju svart på vitt att Emil varit en helt vanlig 4-åring. Jag sticker inte under stolen med att jag flera gånger undrat om det inte är lite extra med honom, om han har tendenser till adhd, eller om jag inbillar mig. Så jag har förstås läst allt jag kommit över om ämnet, och kommit fram till ovanstående, att han är grönjävlig hemma och en ängel på dagis, och att han har svårt att sitta stilla ibland behöver inte bero på någon bokstavsdiagnos. Nu lider jag också av ett syndrom som lyder "tänk om-syndromet" så jag har väl tagit i i överkant och pluggat på om ämnet, för tänk om det skulle vara så. Och som Emil agerade i somras då jag höll på att tappa förståndet alldeles, var det inte konstigt att jag misstänkte en bokstavsdiagnos..

Men tänk om jag läst denna text tidigare, inte för att jag är dum och inte förstår logiken utan texten, utan för att det är SKÖNT när man har en ärtas tvivel inom sig, att läsa att tvivlen är onödiga, att jag kan fortsätta att lita på min egen logik, och vara trygg i att mina barn mår bra. Tänk om jag läst texten tidigare så hade jag besparat mig själv många virvlande tankar, och många timmars googlande ;)

Men, det jag skulle kolla fram till ;) är ju att Emil bara är en 4-åring i fjorton dagar till, sedan övergår han in i 5-årsåldern, och gissa om vi tycker det är roligt!